Nästan dagligen nås vi av rapporter om stigande småhuspriser. Villa är den mest efterfrågade boendeformen och pandemiåret i kombination med fortsatt låga räntor har gjort att fler varit beredda att betala mer för det boende de önskar. Ett annat tecken är att fler väljer att flytta allt längre från sina arbetsplatser för möjligheten att bo i eget hus. Men andelen småhus som byggs är faktiskt lägre än under miljonprogrammets dagar.
De senaste åren har inneburit en byggboom i storstäderna, men det som byggs uppskattas av få. Nu har allt fler börjat ifrågasätta det som de uppfattar som en utbredning av fulheten. Facebookgruppen Arkitekturupproret samlar idag över 50 000 medlemmar.
Att småhusdebatten och arkitekturdebatten liknar varandra är inte en slump. De har samma rötter och ideologiska drivkrafter. Fram till 1930-talet utgick stadsbyggandet från vad människor efterfrågade. Både den täta kvartersstaden och trädgårdsstäderna, är frukter av detta synsätt. Dessa stadsmiljöer är ännu, nästan hundra år senare, de populäraste.
I och med funktionalismens genombrott förbyttes denna stadsbyggnadsfilosofi i sin motsats. De funktionalistiska pionjärerna hade redan från början udden riktad mot trädgårdsstäderna och innerstaden.
Le Corbusier, som ville låta riva både Stockholms och Paris innerstäder, lånade också friskt trädgårdsstadsrörelsens argument om ”luft och ljus” för att motivera sina egna sterila stadsplaner med glest placerade punkthus. Och på 1970-talet började de modernistiska stadsmiljöerna omsättas i stor skala.
Funktionalisterna vann makthavarnas öron men aldrig i opinionen. Efterfrågan på eget småhus i villastad eller trädgårdsstad är lika stor som för hundra år sedan. På motsvarande sätt föredrar mellan tre fjärdedelar och fyra femtedelar av befolkningen traditionell arkitektur. Likväl är det proportionella förhållandet i vad som faktiskt produceras det omvända.
Både demokratin och marknadsekonomin är system som syftar till att tillgodose vad människor efterfrågar. Att gå på tvärs mot människors önskemål brukar inte vara ett framgångsrecept vare sig i ekonomin eller i politiken. Det finns en stor ekonomisk och politisk potential för de politiker och marknadsaktörer som vågar bryta med likriktningen och verka för att det ska byggas sådant människor vill ha: traditionella stadsmiljöer och trädgårdsstäder.
Lars Anders Johansson är poet, musiker och skribent.