Kommunstyrelsens ordförande Carina Sammeli (S) gör ett gott jobb i kommunfullmäktige. Hon är respektfull mot både motståndare och processen. Det bör hon lära sina partivänner.
Det var en tjafsig måndag i stadshuset. Kommunfullmäktige kännetecknades av en tydlig brist på seriositet. Många meningsutbyten kännetecknades av att det aldrig var två personer som var seriösa samtidigt.
Mest upprörande var de två inlägg som gjordes av socialdemokratiska ledamöter som gick ut på att det av olika anledningar inte skulle vara legitimt av oppositionen att lyfta fram kritik mot det som sker i kommunen.
Det första av dessa inlägg skedde under debatten efter redovisningen av gynnande men inte verkställda beslut enligt nionde paragrafen i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Lagen kräver det redovisas sådana uppgifter kvartalsvis, varpå det traditionellt blir en liten debatt om hur det kan komma sig att det ligger på så höga nivåer, varför det inte görs mer för att få bukt med dem och huruvida det görs tillräckligt för att åtgärda det.
De här debatterna är viktiga eftersom det bakom varje pinne i statistiken döljer sig en människa med stora behov av hjälp – annars lyckas man inte få ett gynnande beslut – som inte får denna hjälp.
Mitt i denna debatt tog en socialdemokratisk ledamot till orda och riktade ett varningens ord till oppositionen. Som politiker har man ett ansvar, förkunnade ledamoten, att vara försiktig när man riktar kritik. Det kan nämligen tänkas sitta någon i en Stockholmsförort och fundera på att flytta till Luleå, men så googlar de och ser att det bråkas om siffror om tillgång till exempelvis gruppboenden.
Ett makabert uttalande i allt väsentligt och det möttes genast och rimligt av kritik från oppositionen. Kommunstyrelsens ordförande Carina Sammeli (S) klev sedan in i debatten och slätade över det hela. Hon tog inte uttryckligt avstånd från sin ledamots absurda uttalande men gjorde tydligt att hon uppskattar debatten och engagemanget. Hon avslutade sedan med att säga att de utmaningar man har på området gör att kommunfullmäktige kommer att ha många anledningar att återkomma till ämnet framöver.
Budskapet kunde uppenbarligen ha förmedlats tydligare. Under dagens sista debatt hände det nämligen igen. Liberalerna hade lämnat in en snabbinterpellation om julmat på kommunens förskolor. Det hela handlade om en bristfällig vikariehantering vilket fått tråkiga konsekvenser för en förskola som fick en bedrövligt tråkig version av julmat.
Debatten hade knappt hunnit börja innan en socialdemokratisk ledamot intog talarstolen och förklarade att vederbörande hade sett Thomas Söderströms (L) Facebookinlägg om detta och blivit illa till mods. Ska enskilda verksamheter behöva hängas ut i sociala medier av politiker och de anställda känna att de gör saker fel? Det tyckte hon inte var okej.
Man kan förvisso gott tycka att politiker inte ska hänga ut enskilda anställda och tjänstemän, men det hade Söderström inte gjort heller. Självklart måste politiker kunna lyfta praktiska exempel på systematiska problem. Särskilt som i det här fallet där anställda upplevde ett problem. De var aldrig uthängda, däremot politiken, nämnden. Det var dit kritiken var riktad. Mot den bristande organiseringen som skapat problemet.
Thomas Söderström (L) var en av mottagarna av S-ledamöternas försök att tysta oppositionen.
De här inläggen från S-ledamöterna är inte ägnade att skydda staden eller kommunens anställda. De är till för att skydda majoriteten från legitim kritik. Kraven som ställs har inte en plats i ett demokratiskt system. Här uppmuntrar vi opposition som en viktig del av processen, ett verktyg för att lyfta problem, skapa debatt och i slutänden få till stånd en bättre politik. En livaktig och kompetent opposition är lika viktigt som ett dito styre.
I auktoritära system ser det förstås annorlunda ut. Där förtrycker man oppositionen eftersom målet inte är ett gott styre utan ett kontinuerligt och inskränkt maktinnehav.
Det är förstås osannolikt att de här socialdemokraterna vill införa diktatur i kommunen, men deras inlägg är skadliga för den demokratiska processen och leder utvecklingen i fel riktning. Det finns ingen plats i vår lokaldemokrati för sådana tendenser. Carina Sammeli är traditionellt en förebild på detta område. Hon anstränger sig för att vara trevlig och hövlig mot sina motståndare och respekterar den demokratiska processen. Hon är förstås en upptagen människa men det behövs uppenbarligen att hon tar sig tid att förklara detta ordentligt för sin fullmäktigegrupp.
Det är dags att städa upp i S lokala partikultur. I Sverige tystar vi inte oppositionen, vi uppmuntrar den.