Ryms människan bland alla datorrävar och ufon?

Nyligen kunde Kurirens läsare ta del av en kulturkrönika av Matilda Nilsson om den första ai-genererade bilderboken. Den heter tydligen Alice och Sparkle och är skapad av en amerikansk produktdesigner vid namn Ammaar Reshi. Jag höll på att skriva skriven av, men så är det ju inte. Reshi har ju inte skrivit den.

Den mycket omtalade chatboten ChatGPT har skrivit boken och den ai-baserade bildskaparen Midjourney har illustrerat den. Som framgår av krönikan är det dock inte mycket till bok. Den är tunn som en pannkaka och innehållet hänger inte riktigt ihop. Men den ska visst vara ett tänkvärt experiment och förhoppningsvis leda till ett ökat intresse för teknik hos unga. Den är på inget sätt ett hastigt försök att slå mynt av något som är i ropet. Absolut inte.

Bredvid mig på skrivbordet ligger en annan bok, Rejvar och Rojvar. Den är också färsk från tryckeriet och stoltserar med att vara Sveriges första barnbok som illustrerats med hjälp av artificiell intelligens. Men här är människans inslag mycket tydligare. Författaren heter Mats Sundbom och när han blev farfar började han berätta sagor för sina barnbarn om två rävungar, Rejvar och Rojvar, som lever i en förtrollad skog i Dalarna. Och det är de sagorna han nu har satt på pränt.

Man kan inte gärna önska sig ett mer mänskligt inslag i en sagas tillkomst än så. Och de fyra sagorna är bra och har varit mycket uppskattade även under sagostunderna hemma hos mig. Det har förresten bilderna också varit på det hela taget. De är skapade av Henrik Sundbom, för övrigt nybliven politisk sakkunnig hos kulturminister Parisa Liljestrand (M), som har använt samma verktyg som tidigare nämnde amerikanen: Midjourney.

Illustrationerna har hämtat inspiration från folksagorna och sagoillustrationernas guldålder. Sundbom hänvisar själv till legendarer som John Bauer, Virginia Frances Sterret och Edmond Dulac. Och en liknande känsla lyckas ofta frammanas av bilderna. Det är inte bara en läsvärd bok utan en sevärd sådan också.

Men vad gör det med bildkonsten om den ska skötas av datorer framöver? Blir det inte bara ett imiterande som aldrig når nyskapandets höjder? Det skulle förstås göra illustrationer billigare, nu är de väldigt arbetskrävande och därför rätt dyra. Kanske blir det som med sudokus. De flesta bryr sig inte om människa eller dator har gjort dem, men det finns en liten marknad för entusiaster som verkligen älskar de intrikata pusslen som skapats av mänsklig hand. En sak är säker, om vi väljer att köpa böcker som illustrerats av datorer kommer förlagen inte att dra sig för att använda verktyget.

Ibland undrar man förstås om mänsklig inblandning är så mycket att hurra för. Jag orkar sällan titta på svensk film eftersom de ofta är så dåligt skrivna och för den delen ofta rätt taffligt spelade. Det kan ju bero på materialet också. Ändå slog jag mig ned i biomörkret i veckan för att se Ufo Sweden. Jag klev in i salongen med erkänt låga förväntningar men blev positivt överraskad. 

Väldigt få ufo-filmer handlar förstås egentligen om ufon eller utomjordingar utan om människor. Så är det även med den här filmen. Och den gör det med den äran. Vill man vara politisk kan man förstås hävda att det är en konservativ film som trumpetar familjens och de små gemenskapernas betydelse. För det gör den, det är vad filmen handlar om. Men det är kryddat med inte bara ufon, utan knastertorrt, svenskt föreningsliv, action och en tonårings oförmåga att bete sig som hon vet att hon borde. Det är inte magiskt utan rakt igenom mänskligt. 

Jag har inte haft så här roligt åt en svensk film på säkert två decennier. Det är ingen perfekt film, enkla grepp som att bygga ut huvudkaraktärens förhållande till sin pappa bara en aning och klippa lite i mitten av filmen hade gjort stor nytta. Men det är en bra, underhållande, ja nästan spektakulär film som träffar rätt betydligt oftare än den missar.

För det mänskliga är ofta mitt i prick. Både i manus och leverans. Det spelar ingen roll om det handlar om protokollförande i föreningen, en polis som blir så överbeskyddande av en skyddsling att hon stöter bort henne eller den unga flickan som vill hitta sin pappa så hårt att hon glömmer bort vad hon gör mot alla andra. Människan är där, och då behövs ingen magi.

Om böckerna ser ut att slå in på maskinens väg framöver så verkar människan åtminstone ha återerövrat svensk film. Och det är faktiskt inte så illa det heller. Det skänker hopp.