Efter sommaren börjar kvarnarna i Regeringskansliet att mala i raskt tempo. Budgetpropositionen för 2024 ska tas fram. Sluta inte läsa, det är faktiskt mer spännande än vad det låter. Den omfattande men likafullt välsmorda gemensamberedningen involverar samtliga departement, som alla tenderar att betrakta sina respektive ansvarsområden som tvivelsutan viktigast för rikets väl. Energin. Socialförsäkringarna. Försvaret. I slutändan är det dock Finansdepartementet, med sitt helikopterperspektiv, som bestämmer hur budgeten ska gå ihop. Vilket statsråd som stolt får presentera vad, inför smattrande kameror i Rosenbad.
Sedan oktober 2022 har Sverige en moderatledd regering. I tider av ekonomisk turbulens har regeringen hittills beslutat att hålla i slantarna, vilket inte minst motiveras av en oro för att spä på inflationen. Visserligen har man till exempel delat ut 55 miljarder i elstöd, men hittills har finanspolitiken varit någorlunda återhållsam. Regeringen tycks vara stolt över detta ansvar man visat i en dyster ekonomisk situation. Men att bedriva en sparsam finanspolitik är nog en tämligen rimlig förväntning att alltid ha på en moderatledd regering, oavsett konjunkturläge, inflationstakt eller en rad andra omvärldsfaktorer.
Sverige har världens sjätte högsta skattetryck. Skatten på arbete är åtta procentenheter högre än snittet i OECD. Arbetsgivaravgifterna ligger drygt tio procentenheter högre än snittet i Europa. 197 av årets 365 dagar går en medelinkomsttagares hela lön till skatt. Listan kan göras längre. Det borde i ljuset av detta finnas vissa möjligheter för regeringen att backa tillbaka en aning, men efterlängtade reformer står ännu inte att finna.
Skatten på arbete, den kanske moraliskt viktigaste skatten att sänka, har lämnats orörd. Detta går inte ihop med de frihetliga ideal som ska prägla borgerligheten. Inte heller har den utlovade sänkta beskattningen av investeringssparkonto, ISK, genomförts. Ett sparkapital innebär trygghet, stabilitet och frihet för individen att kunna fatta stora och viktiga beslut utifrån den egna livssituationen. Detta borde i både ord och handling uppmuntras av regeringen. Inte ens den så förhatliga och symboliskt laddade plastpåseskatten har regeringen mäktat med att kasta på historiens soptipp. En fråga man kan ställa sig, som Timbros vd Benjamin Dousa dristade sig att göra då vårändringsbudgeten presenterades i april, är vad man som väljare till höger faktiskt får för sin röst. Visserligen har relativt kort tid hunnit förflyta sedan oktober, men det är ett argument som onekligen sjunger på allra sista versen.
En regering, oavsett färg, måste leverera utifrån de löften man gått till val på och de ideologiska övertygelser man påstår sig hysa. Det är dock alldeles för lite som särskiljer regeringen Kristersson från regeringen Andersson eller Löfven. Man tycks oroande nog till och med prata samma språk. I Almedalen deklarerade statsminister Ulf Kristersson (M) att regeringen kommer att prioritera välfärden i kommande höstbudget. För en kollektivistiskt lagd individ framstår det säkert som ljuv musik. För någon som tror på en utökad rätt för den enskilde att själv besluta över sin ekonomi, och således sin livssituation, rimmar Kristerssons uttalande däremot aningen illa. Det förefaller vara långt ifrån resonemanget om den "frihet och skaparkraft" som forne partiledaren Bo Lundgren (M) menade utgör grunden för varje utvecklat samhälle och växande välstånd.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) aviserade i våras förvisso att regeringen kommer att föreslå sänkt skatt på arbete ”när det ekonomiska läget tillåter”. Men denna inställning går att ifrågasättas på goda grunder. Finansministerns uttalande illustrerar nämligen ett uppenbart feltänk som Moderaterna och de andra borgerliga partierna måste fatta modet att en gång för alla bryta med. Det är inte enbart i goda ekonomiska tider som frihetliga och marknadsliberala idéer, som att exempelvis få behålla mer av sin lön än vad fallet är i dag, är att föredra. Det måste gå även nu. Om inte övertygelser tål snålblåst är de intet värda.
Enligt Konjunkturinstitutet är det fullt möjligt att sänka skatten utan att spä på inflationen. Till exempel leder sänkta arbetsgivaravgifter till minskade kostnader för företagen, vilket skulle medföra sänkta priser för konsumenterna i slutledet. Det hade behövts i dagsläget. Möjligen kan man också tänka sig att en lägre elskatt skulle rendera utbetalningar av elstöd i ett senare skede överflödiga.
En borgerlig budgetproposition borde, till skillnad från en socialdemokratisk sådan, inte lägga tonvikt vid nya utgiftsområden. Man borde inte hemfalla till retorik om satsningar på välfärden. En borgerlig budget borde handla om hur staten kan skapa bättre förutsättningar för kreativitet, produktion och utveckling genom att själv dra sig tillbaka. Den borde medföra större möjligheter för individen att själv avgöra vad som utgör ett gott liv. Regeringen måste ha detta i åtanke när arbetet med budgetpropositionen för 2024 intensifieras efter sommaren. Behövs ideologisk vägledning finns säkert Bo Lundgren blott ett samtal bort.