Jag har genom åren skrivit många texter om invandring och integration som väckt starka känslor. Exempelvis var jag en av de första som på ledarplats argumenterade för medicinsk åldersbedömning av asylsökande. Och när jag skrev att tiggande romer har ett eget ansvar för sin situation, haglade rasistanklagelserna.
I takt med att åsiktskorridoren omformats, har mina ställningstaganden gått från att vara kontroversiella till att hamna i mittfåran. Både politiken och debatten har blivit sundare. Länge skadades det offentliga samtalet av en gapighet från de personer som vägrade erkänna problemen med invandrings- och integrationspolitiken.
Tyvärr så tycker jag att det höga tonläget fortfarande finns här och var, men nu är det för det mesta invandringskritiska röster som ger mig huvudvärk. Gång på gång slår det mig hur en vulgär och snarstucken retorik breder ut sig.
Säkert finns det inslag av revanschlust. Helt klart fanns i offentligheten länge en intellektuell ohederlighet, där argument inte bemöttes i sak utan genom att försöka ta heder och ära av avsändaren. Nu vill nog en och annan ge igen med samma mynt.
Men framför allt upplever jag att det för en del är som att de kommer sent till festen, och nu känner att de måste dricka i kapp. Hur ska man annars förklara det återkommande tjafset om att politikerna har ljugit och media har mörklagt?
Sanningen är ju att de politiker – både från vänster och höger – som styrt landet, gång på gång gick till val på att omfamna mångkulturalismen. Visst var de obenägna att prata om de problem som invandringspolitiken medförde och visst fanns det en ängslighet bland många journalister, men problemen var inte okända. Emellertid krävdes det att man faktiskt öppnade en dagstidning för att ta del av de kritiska inläggen i debatten, eller de fakta som trots allt presenterades.
Men under lång tid ägnade majoriteten av svenskarna mycket lite uppmärksamhet åt denna fråga. På samma sätt som politiker och journalister bör lära sig av sina misstag, bör även den genomsnittliga medborgaren göra det. Överdrifterna från somliga indikerar dock att de vill skylla ifrån sig avseende sin del av skulden för att det blev som det blev.
Historieskrivning är viktigt, men att bara titta bakåt är inget effektivt sätt att finna vägar framåt. För att hitta bra lösningar på de problem vi har här och nu, krävs att vi samtalar mer och skriker mindre.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog