I veckan som gick avslöjades att en lokalpolitiker i en Norrbottenskommun under lång tid chattat med vad han trodde var ett barn och sedermera även stämt träff med vederbörande i akt och mening att ägna sig åt sexuella aktiviteter. Nu var det inget barn utan personer från organisationen Dumpen, och tur var väl det.
Personen i fråga har alltså inte tekniskt sett begått ett brott genom dessa handlingar. Det är fullt lagligt för vuxna människor att sexchatta med vad man tror är barn. Fullt lagligt att få veta att barnet man tror att man chattar med blivit utsatt för övergrepp av sin morbror och kalla det spännande. Och så vidare.
Och i någon mening är det förståeligt. För om det inte faktiskt fanns något barn, vad har man då gjort för skada? Problemet är förstås att personerna i fråga agerar som om det var riktiga barn och har för avsikt att begå djupt omoraliska, oerhört skadande kriminella handlingar mot dessa barn. Vetskapen om att om omständigheterna hade varit bara lite annorlunda, om de hade börjat chatta med något annat konto, så hade ett riktigt barn kunnat bli utsatt för detta får det att vrida om magen helt.
Vi har starka traditioner av att inte tillämpa brottsprovokation i Sverige och det här är definitivt en sådan verksamhet. Det finns dock kriminella verksamheter av sådan natur att det är värt att åtminstone överväga en annan väg. En knarklangare säljer inte bara en dos narkotika, och en pedofil ger sig sällan på bara ett barn.
Barn och unga är väldigt utsatta i onlinemiljön. Den känsliga kommunikationen sker normalt sett inte offentligt utan särskilda appar so kan vara vansinnigt svåra att få inblick i. Även om polisen lade mycket större resurser på att försöka upptäcka den här verksamheten skulle det vara hart när omöjligt. Om inte barnen själva larmar innan övergreppen sker, men det är väldigt ovanligt.
Det nu aktuella fallet försvåras också av att mannen i fråga inte bara var kommunpolitiker utan också nämndeman. Något som även Sara Nilsson från Dumpen påtalade. Det är djupt anstötligt att en person som aktivt ger sig efter barn för sexuella kontakter sitter i rätten och avgör vad som är rätt och fel.
Partiet i fråga agerade dock omedelbart när det fick kännedom om vad som inträffat. Vi kan skatta oss lyckliga att det inte finns något parti i Sverige som inte ser väldigt allvarligt på den här sortens agerande. Det finns en utbredd konsensus i hela samhället att det är oacceptabelt att begå sexuella handlingar mot barn. Från högsta nivå till lägsta. Det finns knappt någon karriär som inte är körd om ett sådant beteende kommer i dagens ljus. Och den som döms för sexualbrott mot barn kan ofta se fram emot en rätt hård fängelsevistelse. Inte så att straffets tidsutdräkt motsvarar brottet, men det finns en påtaglig antipati mot barnsexbrottslingar bland övriga fångar.
I sig är det förstås oacceptabelt. Det är det offentliga som ska stå för straffet, inte övriga intagna. Privat rättsskipning är i allmänhet ett otyg. Straffen för sexualbrott mot barn behöver skärpas. Att begå sexbrott mot ett barn är att skada en människa djupt för resten av livet. Man inte bara kränker någon för stunden utan skapar ett livslångt lidande för någon ur samhällets mest utsatta grupp för sitt eget sexuella nöjes skull. Det finns nästan inte något straff som är för hårt för ett sådant beteende.
Därtill måste satsningarna på polisen fortsätta. Det är alldeles för många brott som inte ges de resurser de förtjänar och behöver på grund av konkurrensen. Sexbrott mot barn tas visserligen på allvar men skulle behöva än mer resurser vilket i princip bara blir möjligt om hela organisationen får växa. Även detta är lyckligtvis något som har brett stöd i politiken numera.
Även om alla pedofiler blev påkomna och dömdes till hårda straff skaver det. Det finns som sagt inget straff som riktigt duger för sådana handlingar. Just pedofiler får mig därför ofta att börja tänka i religiösa termer. Normalt sett är jag lagd mer åt det som brukar kallas kulturell kristendom snarare än religiös sådan. Men varje gång jag måste sätta mig in ett fall som rör övergrepp på barn finner jag mig innerligt hoppandes att det finns ett liv efter detta. Och att dess specifika kvaliteter avgörs av hur vi betett oss i detta livet. Eller rättare sagt: jag hoppas verkligen att det finns ett helvete. Det skulle åtminstone innebära ett någorlunda rättmätigt straff.