De nordkoreanska trupperna tog snabbt kontroll över nästan hela den koreanska halvön, men efter FN-truppernas lyckade kniptångsmanöver, då man gick in med stora styrkor i närheten av Seoul, vände lyckan och snart kunde i stället FN-sidan behärska i stort sett hela halvön. Det föranledde Kina, där kommunistregimen året före hade segrat i inbördeskriget, att gå in med styrkor på nordsidan. Sovjetunionen bidrog inte med stridande trupp, men med vapenleveranser. Efter tre års strider slöts ett stilleståndsavtal som delade halvön på ungefär samma sätt som nationsgränsen hade gjort före invasionen.
Sydkoreas ekonomi växte och med tiden även en levande demokrati. Nordkorea gick åt motsatt håll. Industrin föll sönder under den kommunistiska diktaturen och oliktänkande förtrycktes. I stället för att reformera sig politiskt valde Pyongyang att försöka utveckla kärnvapen och initiera militära provokationer. Syftet var bland annat att få ekonomisk hjälp i utbyte mot att upphöra med just kärnvapenutvecklingen och provokationerna.
Strategin lyckades delvis. Omvärlden, inklusive USA, gav omfattande hjälp när Pyongyang låtsades gå med på kraven. Mönstret upprepades flera gånger innan det internationella samfundet genomskådade bluffen. Nordkorea hade i hemlighet fortsatt med sitt kärnvapenprogram och utveckling av missiler. FN:s säkerhetsråd antog ett antal resolutioner som fördömde det nordkoreanska beteendet som såväl Ryssland som Kina ställde sig bakom.
När Ryssland invaderade Ukraina och möttes av en stark ukrainsk motståndsvilja och internationella hjälpinsatser uppstod behov av vapen och ammunition, som delvis åtgärdades genom nordkoreanska leveranser. Moskva föll alltså så lågt mot internationell isolering att man vände sig till ett av jordens mest isolerade och problematiska länder.
Det avtal om bland annat ömsesidig militär hjälp som Putin och Kim Jong-un nyligen undertecknade är oroväckande, men bör också ses som ett pariastaternas desperata närmande. Kina har ett liknande avtal med Nordkorea sedan 60-talet. Men är det något Peking vill undvika är det en ny militär konflikt på den koreanska halvön. Medan Moskva bränner broar till internationellt samarbete har Peking fortfarande en ambition att vara en stormakt som kan samarbeta med Väst, inklusive Sydkorea och Japan. Vad Kina vill undvika, och vad Putins agerande eventuellt kan leda till, är en utveckling som utmynnar i en Nato-liknande organisation runt Stilla havet.
Om Ryssland nu tänker hjälpa Nordkorea med teknologiskt kunnande kring missil- och kärnvapenutveckling kommer länder i regionen som hotas vilja samarbeta mer. Sydkorea har dessutom reagerat med ilska på Rysslands agerande och kommer eventuellt som svar att leverera vapen direkt till Ukraina.
Tyrannernas kramfest i Pyongyang börjar likna ytterligare ett ryskt självmål.
Lars Vargö är japanolog och tidigare ambassadör i Tokyo.