På skolavslutningen läser jag Boye

I våras avled Ingegerd Lindaräng, tidigare lärare på Vadstena folkhögskola där jag runt millennieskiftet gick på musiklinjen.

Själva dikten minns ingen av eleverna. Men de minns att deras lärare är förtjust i Karin Boye. Och om de råkar passera exempelvis statyn i Huddinge kanske de drar sig till minnes episoden och berättar den för sina följeslagare.

Själva dikten minns ingen av eleverna. Men de minns att deras lärare är förtjust i Karin Boye. Och om de råkar passera exempelvis statyn i Huddinge kanske de drar sig till minnes episoden och berättar den för sina följeslagare.

Foto: Anna Simonsson / SvD / TT

Krönika2022-06-07 05:00
Detta är en ledarkrönika. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är moderat.

Jag hade själv inga lektioner med Ingegerd Lindaräng, men hon var en person som var svår att inte lägga märke till. Under skolans samlingar var det ett återkommande inslag att hon läste en dikt. Valet föll ofta på Karin Boyes ”I rörelse”. Jag hade hört dikten redan innan jag kom till Vadstena. Men genom Ingegerds många läsningar etsade den sig fast i mitt hjärta och jag kan den sedan dess utantill. ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst…”

När pandemin slog till hade Ingegerds make, den tidigare folkhögskolerektorn Ingemar, hamnat på ett äldreboende och till följd av restriktionerna fick hon inte längre komma in och besöka honom. Ingegerd hanterade det genom att ställa sig på gården utanför och läsa dikter som Ingemar och de andra på boendet kunde lyssna till från sina balkonger. Varje dag klockan 14:45 stod hon där.

När mina elever i nian gick i årskurs sju föll det sig så att jag vid ett tillfälle läste ”I rörelse” för dem. Huruvida de där och då till fullo kunde ta till sig dikten vet jag inte, men uppenbarligen kom de ihåg att det var något särskilt med namnet Karin Boye. För när de i förra veckan tackade av mig efter sex år tillsammans, var det just en bok med Boyes samlade dikter de överlämnade som gåva till mig.

Det är på många sätt en tydlig illustration av vad läraryrket handlar om. År efter år överöser vi eleverna med kunskap. Eftersom en av hjärnans uppgifter trots allt är att glömma, är det ofrånkomligt att mycket bara stannar kvar som fragment. Men de fragmenten är ändå vad det uppväxande släktet tar med sig och har som referenser när de på egen hand ska utforska världen. I det liv som med Boyes ord är ett oändligt äventyr, har vi pekat ut en väg de kan följa när de nu bryter upp för att på sin fortsatta färd stilla sin hunger och sin törst.

De kom inte ihåg dikten jag läste, men de kom ihåg att deras lärare uppskattade Boye. På samma sätt minns nog inte mina elever allt jag lärt dem om musikhistoria från medeltiden fram till 1900-talet. Men namnen på olika epoker, kompositörer och verk finns ändå i deras bakhuvuden den dag de önskar lyssna på något annat än samtidens populärmusik.

När det på fredag är skolavslutning tänker jag återigen läsa ”I rörelse” för mina nior. Kanske att någon av dem i framtiden för den vidare till nya generationer. Det tror jag att Ingegerd skulle ha uppskattat.

Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.