"Let me tell you something, brother!" Hulk Hogans deltagande på Republikanernas konvent var precis så spexigt som kunde förväntas.
Det är svårt att inte fascineras av amerikansk politik. Särskilt i presidentvalstider. Eller politik och politik förresten. Det verkar vara vad det hela handlar allra minst om. I stället handlar det om underhållning, om en känsla. Vibbar som amerikanerna själva kallar det. Det är ett knepigt fält.
Att nuvarande president Joe Biden drog sig ur var inte mycket till överraskning. Vad skulle han annars göra? Väljarna har skrikit i två års tid att de inte vill ställas inför samma val – mellan Biden och Trump – en gång till. Och till slut lyssnade det demokratiska partiet och allra sist även Joe Biden. Det var inte snyggt, det var inte värdigt. Men det var nödvändigt. Ingenting talade till hans fördel. Vibbarna var helt enkelt inte där. Han hade förlorat. Stort dessutom. Förlorarvibbar är inget att gå till val på.
Några sådana finns inte hos republikanerna. Partiet har nu helt transformerats i Trumps avbild vilket märktes tydligt under partiets konvent för några veckor sedan. Peggy Noonan, talskrivare åt Ronald Reagan och numera politisk kommentator och kolumnist, har beskrivit det hela bäst i en kolumn i Wall Street Journal: Det som började som skämt för nio år sedan är en rörelse nu.
En av talarna under konventets sista kväll var wrestlingikonen Hulk Hoogan, eller Terry Bollea som han heter på riktigt. Ett namn som har blivit alltmer toxiskt på senare år i medvetna kretsar, inte minst efter några tämligen rasistiska tirader. Men det är långt ifrån alla som bryr sig om sådant. Hoogan är onekligen alltjämt en amerikansk ikon. Särskilt för den så kallade generation x, människor födda mellan ungefär 1965 och -80. De utgör en stor del av valmanskåren och de kommer ihåg Hoogan som just en amerikansk hjälte.
Kändisar och politik är ingen nyhet. De har alltid älskat varandra. Ävenså hos Republikanerna. Exempelvis talade Clint Eastwood på partiets nationella konvent 2012 till stöd för Mitt Romney. Men det är något annat när Hoogan uppträder. Det handlar inte om politik utan bara om show. Han håller inte ett politiskt tal utan levererar det som inom wrestlingen kallas en promo.
Förmodligen var detta konventets höjdpunkt för Trump. Hans band till wrestlinggiganten WWE är många och långvariga. Wrestlemania IV och V hölls båda i Trump Plaza i Atlantic City 1988 och 1989. Han har dykt upp flera gånger genom åren och 2007 blev han aktivare än någonsin tidigare. Efter att ha stört Vince McMahon, WWE:s mångåriga och legendariska chef, tog Battle of the billionaires plats på Wrestlemania 23 samma år. Trumps kämpe Bobby Lashley vann över McMahons dito Umaga och resultatet blev att Trump och Lashley rakade av McMahons svallande hår i ringen. Wrestling i ett nötskal. 2013 valdes Donald Trump även in i WWE:s Hall of fame.
Trump har alltid blivit buad av den smarta wrestlingpubliken, men samtidigt haft ett brett stöd i den bredare konsumentkretsen. Och det slår han mynt av nu med Hulk Hoogan. Vibbarna finns där och det är Trumps sedvanliga vibbar. Vinnarens vibbar. Att han har kostat republikanerna fler val än han har vunnit dem spelar ingen roll. En vinnare erkänner inga förluster, vilket vi också såg med all önskvärd tydlighet efter det förra presidentvalet.
Hur långt de här vibbarna räcker den här gången är oklart. Motståndaren i andra ringhörnan har bytts ut. Vibbarna har blivit betydligt bättre i det demokratiska lägret nu. Trots att Kamala Harris har varit Bidens vicepresident är hon förändringens apostel i detta val. Något nytt. Något annat för den som är trött på Trump och Biden-eran. Som minst ser det ut att räcka för att göra valet till en nagelbitare.
De stora mediernas ovilja att granska Harris även sedan hon utsågs till presidentkandidat spelar de trumpska vibbarna i händerna. De tre tv-sända debatterna mellan presidentkandidaterna kan därför få oväntat stor betydelse. Kanske inte rent politiskt. Den lär fortfarande få stå i andra rummet. Men kandidaterna lär göra allt de kan för att etablera herrevälde över vibbarna. Vem som kommer att kännas som debatternas vinnare kommer att spela enorm roll för valutgången, oaktat vad de faktiskt säger och vilken politik de vill genomföra.
På gott och ont är det väldigt fascinerande tider vi lever i. Och kanske kan den bäst summeras av ett annat amerikanskt uttryck: The show must go on.