När regeringen presenterade sitt förslag om införandet av visitationszoner, hamnade kepsar från lyxmärket Gucci i fokus – eller snarare kopior av nyss nämnda keps. Klädstil ska kunna tas med i bedömningen när polisen bestämmer vem som ska visiteras och Martin Melin (L) konstaterade att ”alla som går runt med Guccikopiakepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Guccikopiakepsar” (TT 8/2).
Att vissa klädmärken och klädstilar är populära i kriminella kretsar är väl känt. Ska polisen kunna förhindra sprängningar och skjutningar, behöver de ta med den kunskapen i sin bedömning. De kritiska invändningarna om att alla ska få klä sig som de vill utan att misstänkliggöras, är kanske teoretiskt tilltalande men håller inte i mötet med verkligheten.
Att leva i en civilisation innebär att vi interagerar med våra medmänniskor och i de mötena är vårt yttre något som skickar signaler. Många yrken har något slags uniform som visar att personen är i tjänst med vissa befogenheter och skyldigheter. Baserat på vederbörandes klädsel förstår vi på sjukhuset att det är en vårdanställd som vill klämma på vår nakna kropp och inte en snuskhummer. Men om någon i läkarrock kom fram till oss på gatan med samma önskemål, skulle vi ringa polisen. Med olika situationer följer olika förväntningar.
Många män känner sig obekväma i kostym. Men att komma till ett bröllop eller en 80-årsfest och strunta i den angivna klädkoden är antisocialt. Likaså är mjukisbyxor jätteskönt att ha på sig när man sitter i soffan och tittar på tv, men utanför hemmet eller gymmet är det ett sluskigt plagg.
Både i arbetsliv och privatliv innebär vår klädsel att vi i något avseende går in i olika roller. Detta är något som vuxenvärlden måste förmedla till barn och ungdomar. Eftersom laglydighet är ett ideal vi vill främja, är det olämpligt att i skolan klä sig på ett sätt som flirtar med den gängkriminella estetiken. Skoluniform skulle i sammanhanget vara en praktisk lösning som naturligtvis inte stoppar rekryteringen till gängen, men förhoppningsvis bidrar till att minska romantiserandet av en kriminell livsstil.
Såväl poliser som vanliga medborgare läser av personer som de möter och liksom alla val i livet får våra klädval konsekvenser för hur vi uppfattas. Står man inte ut med det får man flytta till en koja i skogen och bli eremit.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.