Nutiden formar framtiden, men påverkas i sin tur av det förflutna. Eftersom vi gärna uppfattar oss som den historiskt bästa versionen av oss är det första tämligen oproblematiskt för så gott som alla. Men det senare verkar för somliga utgöra en oförlåtlig oförrätt, en attack från vårt underlägsna förflutna på vår upphöjdhet.
En mindre erkänd princip än de två ovan är att nutiden också påverkar det förgångna. Det kan handla om en naturlig process grundad i hur vi upplever historien. De som växte upp på 1960-, 70- eller 80-talen fick sannolikt lära sig att 1917 var det kanske viktigaste året i den moderna historien. Ett år som på många sätt formade det förra århundradet. Sakta men säkert, i takt med utvecklingen, har det ändrats. Inte själva året eller vad som hände då förstås, men vår uppfattning av hur viktigt det är för oss just nu. De som har växt upp på 1990-, 2000- och 10-talen lär ha fått höra bra mycket mer om exempelvis Sovjetunions fall och det kalla krigets slut och inte minst om 11 september-attackerna.
Detta finns inget illasinnat eller konspiratoriskt med detta, det är bara en funktion av att tiden går. Men det görs också konstanta försök att ändra historien med mer maliciösa motiv. Vi ser det titt som tätt i kulturen. Allra senast gällde det Roald Dahls och Ian Flemings böcker. Förläggaren som äger rättigheterna till Dahls böcker lät meddela att de hade skrivits om för att bättre passa moderna läsare, i detta fall barn.
Dahls barnböcker är fantastiska skapelser i sin råhet och groteskhet. Exempelvis är Häxorna en bok där häxor inte bara är verkliga utan planerar att mer eller mindre tävla om vilken grupp som kan utrota flest barn effektivast möjligt. Matilda är en bok om en intelligent ung flicka i en miljö som gör sitt bästa att förtrycka henne, och andra, inte sällan med brutala medel. Kalle och chokladfabriken är historien om en godhjärtad pojke som lever i total fattigdom och om klassklyftor och hur absurt orättvis världen kan vara.
Alla böckerna skulle nu rensas i enlighet med moderna känslighetsläsares – människor som ägnar sig åt att läsa litterära verk för att hitta sådant som kan kränka någon alls – uppfattning som norm. Problemet med dessa känslighetsläsare är att de av allt att döma hatar litteratur och väldigt sällan förstår eller ens vill förstå vad de läser. Dahls böcker behöver inte uppdateras för att passa barn, de har alltid passat barn eftersom Dahl så enträget står på deras sida. Efter en massiv kritikstorm lovade dock förlaget att inte genomföra denna vanhelgande vandalism.
Då klev i stället förläggaren av Ian Flemings böcker upp på barrikaderna och meddelade att James Bond-böckerna ska ändras, enligt samma principer. Etniciteter, nedsättande begrepp och till och med sexscener ska ändras. Därtill ska böckernas förses med en varningstext som upplyser läsaren om att böckerna likafullt är gamla och problematiska. Den intellektuella härdsmältan fortsätter. Rädslan för att någon ska köpa en James Bond-bok och bara gilla den utan att fullt ut uppröras av att den inte lever upp till nutidens mest fulländade humanistiska normer är fullständig. Förläggarens feghet i att inte våga ge ut böckerna som de skrevs med förtroende för att läsarna förstår detta är nedslående.
Det är visserligen sant att även om det är författarens privilegium att välja sina ord med precision så är det få passager i ännu färre böcker som står och faller med enskilda ordval. Översättningar ändras naturligtvis i takt med språkbruket, varför skulle inte texter på originalspråk kunna göra detsamma? Svaret är förstås att det kan de naturligtvis. Ålderdomliga skrifter uppdateras i nyutgåvor hela tiden.
Men då sker det för att på så bra sätt som möjligt skildra det som författaren ville förmedla till läsaren. Det som nu sker görs i ett annat syfte: att förvanska verk och författares avsikter eftersom man inte tycker att de duger. Anser man det är man fel person att ge ut dessa. Då bör man avyttra rättigheterna eller släppa dem fria.
Denna tendens att försöka likrikta den mänskliga historien för att passa in i våra snäva samtidsnormer är otäck. Den berövar historien dess särprägel. Det gör det svårare att förstå inte bara dåtiden utan samtiden. Det hindrar utveckling eftersom det speglar en tanke om att så här har det alltid varit och så här ska det alltid vara. En bristande insikt om att vi kanske ännu inte har nått vår zenit utan fortfarande har chansen att utvecklas.
Det berövar oss möjligheten att vara mänskliga.