Viruset utgör ett livsfarligt hot som vi fortfarande inte vet så mycket om, och det skapar oro. Vi vet inte vilka i vår omgivning som är smittade eller inte. Vi vet inte hur många som egentligen har dött i olika länder, varför vissa länder och regioner är mer drabbade än andra eller vilka smittskyddsåtgärder som är effektiva och rimliga med tanke på bieffekterna.
För att dämpa oron söker vi mer information. Vi läser på om viruset och dess framfart, inhämtar forskningsrön och tar del av den senaste statistiken. Vi får mer kunskap men knappast större säkerhet. Snarare tvärtom – ju mer vi lär desto mer märker vi att mycket av kunskapen vilar på uppskattningar och antaganden som hela tiden förändras.
Att söka säkerhet om någonting som i grunden är osäkert skapar ännu mer oro. Kanske är det därför som diskussioner om bästa strategin för att begränsa pandemin tenderar att bli så hätska. Oron kommer till uttryck i ilska och irritation. En del är arga över den svenska linjen och efterlyser kraftfulla tvångsåtgärder i stil med dem som vidtagits i många andra länder. Andra blir irriterade på dem som kritiserar den svenska linjen, kanske därför att de själva finner en viss säkerhet i den rådande nationella enigheten. Kritikerna upplever sig ifrågasatta och blir ännu argare. Hätska diskussioner om det egna landets åtgärder pågår även i andra länder.
Kontroverserna kring vilka länder som gör rätt och fel lär inte avgöras i första taget. Flera experter menar att vi måste vänta minst ett år innan vi kan jämföra länder. Men bedömningarna kommer fortfarande att bero på vilka uppskattningar man gör och vilka faktorer man tar hänsyn till.
De som ansvarar för smittbekämpning gör klokt i att erkänna när det råder osäkerhet. De bör tala om för allmänheten vad de inte vet och vad de gör för att ta reda på det. Detta framgår av USA:s folkhälsomyndighet CDC:s manual för fältepidemiologi, som har ett särskilt kapitel om kriskommunikation.
Jag vet inte om den svenska Folkhälsomyndighetens talespersoner har läst manualen, men de följer dess rekommendationer till punkt och pricka. De har ett kärnbudskap som de återkommer till gång på gång, de är alltid lugna och de bemöter olika påståenden utan att upprepa dem. Ofta avkrävs de större tydlighet, som nu senast om hur långt vi egentligen kan resa under sommaren. Tydlighet är bra, men experter ska aldrig uttrycka sig med större säkerhet än vad som egentligen finns.
Charlotta Levay är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.