Deras komiska talang, manifesterad i så många revyer, filmer och oräkneliga andra projekt har roat svenskarna under lång tid och hela tiden upptäcker nya unga människor dessa lustiga herrar. Sveriges främsta komiker någonsin. Men de var förstås mycket mer än två lustigkurrar. Hasse och Tage var även enastående opinionsbildare.
Den dynamiska duon hade ett socialt patos med samma hävdelsebehov som deras komiska nerv. Det var ständigt närvarande. Inte minst i tillställningar som En glad dag för Grekland 1968 där de samlade en stor del av landets kändiselit för att samla in pengar till den grekiska demokratikampen efter militärjuntans kupp. Det var också tydligt i den sociala satir som genomsyrade inte minst Mosebacke monarki.
Men deras samhällskritik fick ofta spela andrafiolen i så måtto att den som bara ville roas av Hasse och Tages pricksäkra humor kunde göra just det utan att ägna eventuella underliggande budskap särskilt mycket tanke. Detta blev dock betydligt svårare i Under dubbelgöken, Hasse och Tages kortaste revy som spelades vid lunchtid på Berns under 1979-80.
Det nummer från Under dubbelgöken som väl tveklöst har överlevt längst är Om sannolikhet, där Tage på ett sätt som bara han kan omintetgör dem som påstår att det inte finns några risker alls med kärnkraft. Socialdemokraternas oförmåga att vara riktigt ordentligt emot kärnkraft var något som störde komikerparet djupt. Och än i denna dag kan hans sannolikhetsmonolog plötsligt dyka upp på tv eller i konversationer. Genialt.
Revyns egg var dock inte riktad enbart mot kärnkraften. I Under dubbelgöken gör Hasse och Tage också upp med politiken i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet. Det är i denna revy som Danielssons sång En glad amatör möter publiken. Danielsson menar att politiker skiljer sig för mycket från vanliga människor, verklighetens folk om man så vill. Han kritiserar bristen på normala yrkeserfarenheter och kallar politiker för sol-och-vårare. Frasen "denna slipsprydde typ av procenttabell" säger det mesta.
Konceptet broderas ut ännu mer av Hasse Alfredson i numret 2:15 för en liter mjölk. Utgångspunkten är det infama tillfälle när Olof Palme visade sig inte ha någon aning om vad en liter mjölk kostade. Hadar Cars, som tillhörde dåvarande Folkpartiet och som var handelsminister 1978-1979, hävdades av Alfredsons giftiga tunga i valrörelsen ha blivit ombedd om att hålla tal i Luleå varpå han "tog på sig rocken och började gå". Hasses version av moderatledaren Gösta Bohman hamnade i spörsmål med en lokalvårdare från Jugoslavien vars tillvaro var i alla aspekter främmande för honom.
Numren håller än i denna dag, 43 år senare. Men när man har lyssnat och lyfter blicken fastnar skrattet i halsen. Kritiken de framför var träffande och möjligen förödande. Den bidrog nog även till en förändring över tid. Och nu finner vi oss i ett läge där varenda politiker kan tala om vad en liter mjölk kostar. Knappt någon av dem skulle dra sig för att som Tage önskar i sången "säga det var som fan", justitieminister Morgan Johansson drog nyligen till med den svordomen i riksdagens talarstol. Betydligt färre kan uttrycka sig kompetent i tal och skrift.
Varenda en kan offentligt relatera till vanligt folks umbäranden, men få kan något om politiken i övrigt. Det är som att själva politiken bakom numera hanteras helt av tjänstemän och sen flyter politikerna ovanpå det upptagna av annat. Som Twitter. Miljö- och klimatminister Annika Strandhäll twittrade nyligen om att Sverigedemokraterna är onda som vill arbeta för återvandring av somalier och afghaner samt bad Moderaterna förklara hur de kunde tänka sig att samarbeta med ett sådant parti. Moderaternas migrationspolitiske talesperson Maria Malmer Stenergard svarade med att skicka en skärmdump av när regeringen för ett par veckor sedan gav pengar till Migrationsverket för att genomföra en förstudie om återvändande och återintegrering till Somalia.
Även om ministrarna Johansson och Strandhäll är särskilt magstarka exempel är problemet knappast förbehållet Socialdemokraterna allena utan något som genomsyrar hela det politiska fältet. Vi har fått våra amatörer, som ministrarna så tydligt demonstrerar är de dock sällan särskilt glada. Kanske beror det på en gnagande känsla av att de inte faktiskt vet vad de gör. De där procenttabellerna är inte så dumma ändå.
När Hasse och Tage satte upp Under dubbelgöken fanns det uppenbart ett behov från politikerkårens sida att närma sig väljarna. Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Nu är det amatörerna som dominerar och man längtar efter ett riktigt proffs.