Vid en första anblick verkar allting enormt överspelat. Och det är det förstås i någon mening. SD har blivit påkommet med att använda både fristående och anonyma konton på sociala medier för att sprida sitt budskap. Dessutom har några av dessa konton attackerat regeringen.
Om detta skrev jag i lördags. Sedan dess har tonläget höjts ytterligare ett par hack. Nu har till och med statsminister Ulf Kristersson (M) gått ut och offentligt kritiserat stödpartiet SD. Han gick så långt som att säga att han inte vet om det alls går att lita på partiet. Det är väldigt hårda ord och från den mest auktoritära källan som kan uppbådas i sammanhanget.
Allt detta bara dagen efter att Tidöpartiernas uppgörelse om public service presenterades. En uppgörelse där SD, trots all sin kritik mot public service-bolagen, lade sig platt. Som en mycket tunn plätt. Och så har det ofta varit. SD låter rätt mycket från tid till annan. Det skränas och bråkas en del, men i praktiken har partiet vårdat Tidösamarbetet väldigt ömt och varit berett att göra stora uppoffringar för det.
Ändå har alla de tre regeringspartierna nu tagit fram de största släggorna de har för att trycka till SD – för något som alla partier i någon utsträckning ägnar sig åt. Om än inte alltid med samma uttryck och ton. Det verkar överdrivet. Inte behöver väl statsministern sköta detta? I normala fall hade det varit partisekreteraren, Karin Enström, som fått sköta det. Det hade räckt.
På samma sätt har de rödgröna också verkat tappa all sans och vett. Detta framgick med all önskvärd tydlighet under onsdagen när Centerpartiet krävde att det ska granskas om SD har varit delaktig i den så kallade LVU-kampanjen mot Sverige. Det hela får Centerpartiets utspel från i måndags om att Tidöpartierna "svälter ut" public service att framstå som lugnt och balanserat. C vill nu att Säpos generaldirektör ska kallas till riksdagens justitieutskott, eftersom bara misstanken är så allvarlig. Att misstanken i princip enbart verkar finns hos den aktiva oppositionen och ingen annanstans verkar inte påverka saken.
Vad som är mindre uppenbart är kopplingen till Liberalerna. Partiledaren Johan Pehrson har förklarat att SD har brutit mot Tidöavtalet, möjligen till och med mer hård i sin ton än till och med statsministern. Och det har sina skäl. Det är nämligen han som står i centrum för det hela.
Målet är att spräcka regeringen, och det är inte helt otänkbart att det kan lyckas. Liberalerna har ända sedan valet noterats som regeringens svagaste länk. Det låga väljarstödet och en tydlig intern opposition som varken då eller nu vill samarbeta med SD ligger bakom analysen. Och det stundande EU-valet har potential att få partiet att implodera i interna konvulsioner.
Det finns en påtaglig risk att Liberalerna inte kommer in i Europaparlamentet. Det skulle vara en katastrof för Sveriges mest EU-älskande parti. En knäck för allt från självbilden till framtidstron. Skulle det bli så har det länge varit uppenbart vad som kommer att hända. Det rimliga vore förstås att ifrågasätta det kloka i att gå till val med Karin Karlsbro och Anna Maria Corazza Bildt som toppnamn, en laguppställning som är väldigt långt ifrån en dynamisk duo. Men det lär inte ens nämnas.
I stället kommer kritiken att gå ut på att valresultatet beror på att väljarna straffar partiet för sitt Tidösamarbete med Sverigedemokraterna. Punkt. Varken mer eller mindre. Att Johan Pehrsons framtid som partiledare kommer att vara ifrågasatt är uppenbart. Men det gäller även partiets plats i regeringen. Lyckas den interna oppositionen slå fast bilden av att partiets straffas för att man har lagt sig platt för SD finns inget annat alternativ än för L att lämna regeringen.
Och utan Liberalerna finns det ingen borgerlig regering. Då kommer vi att se försök att bilda en S-ledd regering. Magdalena Andersson står beredd i kulisserna. Gissningsvis kommer det då inte att höras ett ljud om att dylika parlamentariska karuseller skulle utgöra något slags hot mot riket. Så är det ju bara när något går emot Socialdemokraterna.
Och när man inser att det är detta som är insatserna förstår man också det höga tonläget och varför statsministern är ute och kritiserar SD. Rättvist eller ej, partiet har fått byxorna neddragna och regeringens maktinnehav hotas till följd av det. Hittills har samarbetet mellan de fyra partiet fungerat bra, förhoppningsvis kan de hitta ett sätt att lösa också detta på.