Nu för tiden upphör tidningsdygnet aldrig. På kvällen trycks tidningarna och på natten distribueras de av en armé av tidningsbud som också kör ut paket och allt vad det kan tänkas vara. Tomten får kämpa hårdare för att inte synas nu än när Viktor Rydbergs dikt Tomten publicerades 1881.
142 år gammal är den alltjämt ett stående inslag i julfirandet. Själv läser jag den för dottern som god natt-saga åtminstone var tredje kväll i juletid. Idén om gårdstomten snarare än den fete, julklappsutdelande nordpolstomten hon annars är van vid väcker viss muntration. Men på det stora hela taget är det väl som med Sven Dufva som återkommer under de kvällsliga läsningarna under resten av året – det handlar mest om att jag tycker om dem.
Rytmiken i verserna gör förvisso sitt till för att få ungen att somna. Annars är det ju mest för att skapa våra egna traditioner och ge avkomman något litet slags litterär bildning som hon i bästa fall kommer att uppskatta med tiden. På samma sätt är det med Evert Taubes Knalle Juls vals som dottern också kontinuerligt har utsatts för sedan sin första jul och numera nästan verkar tycka om. Utöver att de båda är vansinnigt välskrivna påminner de också om hur livet kunde gestalta sig i tider som nu är svunna.
Julen är ju också en god tid för traditioner, både egna och allmänna. Sådana som gör att vi knyter an till vår egen mer privata historia – det här är din gammelmormors recept på skinka som hon alltid gjorde varje jul – och sådana som sätter oss i kontakt med vårt samhälles förflutna.
Och julen är så full av olika traditioner att vi kan vraka och välja mellan dem. Vissa vägrar att missa julottan och andra håller fast vid dopp i grytan. Båda två förstås värdefulla traditioner i sin egen rätt. Just julbordet är en fantastisk spegel av hur det svenska samhället har utvecklats över lång tid. Gastronomen och kulturhistorikern Edward Blom har förtjänstfullt lagt ut texten om detta i en artikel där han förklarar varför viss julmat aldrig tycks försvinna trots att vi inte äter den annars och varför alla rätter är viktigast på ett julbord.
Det är skönt att veta att nästan hur man än utformar sitt julbord begår man något slags kulturbevarande handling. Annars går jag mest och känner att jag borde försöka öka det traditionella inslaget i vårt eget julfirande. Kanske är det främst en effekt av att ha blivit vuxen och intimt inblandad i den omfattande markservicen som leder fram till julfirandet. Ibland känns det övermäktigt att både hinna pynta och julstöka. Det ska bakas och lagas mat i mängder. Julklappar ska inte bara köpas in utan slås in med samma omsorg som de tänkts ut. Ibland önskar jag livet ur människan som uppfann presentsnöret. Det är väl för sjutton fint nog ändå? Men det är det ju inte. Det är festligare med det där knorrade fjanteriet. Så är det bara och då får man anpassa sig. Sömn hör i bästa fall mellandagarna till.
Samtidigt är det ju just den där extra magin man vill få till för julfirandet. Kanske infinner den nästan av sig själv för de små, men det känns dumdristigt att chansa. Inte minst därför har jag umgåtts med tanken på att börja ställa ut ett fat med gröt till tomten. Ute alltså, inte inne som många moderna offerriter verkar föredra. Och då verkar offret ofta ha förvandlats till mjölk och kakor. Den moderna tomten är onekligen blodfattigare än gårdstomten på många sätt.
Nej, en rejäl tallrik med gröt men en klick smör i ska det vara – och givet vad smör kostar numera är det faktiskt något av en uppoffring. Sedan är frågan förstås huruvida man ska låta den stå som ett offer tills julen är slut eller tömma fatet rakt ned i kompostkärlet och ihärdigt hävda att tomten visst har varit där och mumsat i sig. För egen del är jag rätt lockad av det senare, om inte annat för att se hur länge man kan upprätthålla den idén.
Den största frågan i sammanhanget är väl annars om man ska känna någon sorts klimatskam om man ägnar sig åt dylika dumheter. Medvetet vaska en portion mat, även om det är gröt som förmodligen hade blivit över ändå. Jag misstänker att det finns alldeles för många hem där detta kan leda till långa diskussioner. Men jag hoppas att det inte är så.
Ett fat gröt är faktiskt inte mycket att bråka om. Särskilt inte om det främst är symboliskt. För oavsett om våra traditioner handlar om att läsa gamla dikter eller praktisera gamla och kanske löjliga seder skapar de ett sammanhang för oss där vi kan må bra och lära känna oss själva bättre. Och det är positivt vilken dag på året det än må vara.
God jul.