Vi säger ofta att det är en spännande tid just nu i Norrbotten. Mycket av det spännande är dock egentligen på idéstadiet fortfarande och det finns många hinder längs vägen innan de idéerna kanske blir verklighet – från regeringen till Svenska kraftnät och allt emellan.
Kanske är det därför särskilt stort med den nya tåglinjen mellan Luleå och Haparanda som invigdes i torsdags. Den är väldigt konkret och här och nu. Vi behöver mer sådant. Det är inte att undra på att regionrådet Linda Frohm (M) strålade ikapp med Kalix kommunalråd och presumtive byggherre Tommy Nilsson (S). Det är något odelat positivt.
Visst går det att förstå morjärvbornas protester mot att tåget inte stannar där. Det är många som skulle ha tjänat på en sådan lösning. Trafikverket hänvisar till att pengarna inte räckte till ett stopp i Morjärv men att planerna finns kvar inför framtiden. Vi får väl se. Det vi har fått är viktigt och värdefullt ändå, även om det inte är perfekt.
Norrbottens stora problem är ju inte att det ligger mer än ett stenkast från Stockholm utan att det är bökigt att ta sig hit och ännu mer så om man ska ta sig runt inom länet. Att binda ihop kusten mellan Luleå och Haparanda gör stor skillnad i att skapa en effektivare arbetsmarknad och en attraktivare plats att leva på. Det kommer att behövas flera satsningar likt denna för att Norrbotten ska vara ens i närheten av resten av landet men det är i vart fall ett steg i rätt riktning.
Egentligen är det märkligt att det ska vara så svårt att få ihop till lite järnväg. Det är i sammanhanget underhållande att tänka på att Gotland hade järnvägstrafik på ön redan på 1870-talet. Den fortsatte tills staten tog över den i mitten av 1990-talet varpå den lades ned inte långt därefter.
Det är dock nästan omöjligt att underskatta värdet av en fungerande grundläggande infrastruktur för resande. Den möjliggör att fler kan bo kvar trots att de får nytt jobb längre hemifrån. Den skapar förutsättningar för fritidsintressen och möten mellan människor. Den innebär kort och gott frihet.
När jag växte skedde samtliga semestrar per bil. Oftast var vi skärgården hos min mormor och morfar. Vi kunde dock unna oss två vändor till Danmark och Legoland och en till Småland. Enligt min far gick semestern till Glasriket men vi barn var rätt övertygade om att High Chaparral var resans klara höjdpunkt. En annan gång gjorde vi gemensam sak med en vän till familjen som hade en husbil och begav oss till Nordkap. Det som alla dessa resor hade gemensamt är att man ständigt gjorde nya bekantskaper på campingplatser runtom i landet.
Det gällde även när jag under ett par månader i 20-årsåldern bodde på en camping i husvagn tillsammans med min far. Det var lite mer utanför säsongen så det var nästan bara långtidsboende kvar. På sätt och vis fanns där samma sorts gemenskaps som i vilket bostadsrättsområde som helst, men människoödena och historierna man fick höra var påtagligt annorlunda.
Genom åren har jag tillbringat många nätter på campingar och i skogen, både i tält och i husvagn, och känner med alla vars husvagnar och husbilar förstördes i branden i Morjärv tidigare i veckan. I sanning en tragedi. Regeringen verkar ha fått för sig att detta är ett nöje som framför allt den allra mest besuttna klassen ägnar sig åt. Uppenbart är att de själva inte har satt sin fot på en camping på ett bra tag. Det är i allra högsta grad ett allemansfenomen. Man möter människor från alla livets delar som egentligen inte nödvändigtvis har så mycket mer gemensamt än kärleken till den frihet det innebär att kunna ta sig var man vill.
En sak är säker, vi mår bra både av mer järnväg och av fler husvagnar. Ju friare vi är att leva våra liv efter eget huvud desto bättre är det.