Nehej, tänk om man ska ta och råna en bank bara

Det är svårt att komma runt det. Men åtminstone sedan historierna om Robin Hood började spridas har det funnits ett udda förhållande mellan rånare och allmänheten.

En animerad version av Scott Scurlock som rånaren Hollywood ur Netflix-dokumentären How to rob a bank.

En animerad version av Scott Scurlock som rånaren Hollywood ur Netflix-dokumentären How to rob a bank.

Foto: Netflix

Krönika2024-07-05 05:00
Detta är en ledarkrönika. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är moderat.

Möjligen är myten om Robin Hood, föreställningen om den fredlöse som stal från de rika och gav åt de fattiga, den som har gjort mest skada i någorlunda modern tid. Det är alldeles för vanligt att rånare, kanske särskilt de som rånar institutioner som banker, betraktas genom ett romantiskt raster de praktiskt taget aldrig förtjänar.

Från vilda västernfigurer som Jesse James till John Dillinger i 1930-talets public enemy-era. Ibland är det lätt att få för sig att det är ett genomamerikanskt fenomen. Det är nog att göra det för lätt för sig. Se bara hur Clark Olofsson betraktades på sin tid. Antietablissemangskänslor verkar ha lätt att gå över i ett hyllande av brottslingar.

Detta har skaparna av den nya succédokumentären How to rob a bank, som nyligen hade premiär på Netflix, tagit fasta på. Och de vänder sig osedvanligt och uppfriskande tydligt emot det. Skaparna heter Stephen Robert Morse och Seth Porges och deras film handlar om Hollywood. Mannen som under ett par år på 1990-talet rånade 19 banker i Seattle i nordvästra USA.

Han såg sig själv som en Robin Hood-figur. Hans vänner, som hjälpte honom med rånen, gjorde det också. Det fanns ju inga offer. Men How to rob a bank är inte en film om det fräscha bankrånarlivet utan om brottslighetens konsekvenser.

Filmen ger ordentligt utrymme åt personerna som drabbades av rånen. Såsom bankpersonalen som fick en pistol upptryckt i ansiktet och som inte visste om de någonsin skulle få träffa sina familjer igen. Deras smärta var verklig. Brott får alltid konsekvenser. Och inte bara för offren.

Scott Scurlock, som rånaren Hollywood egentligen hette, var ingen oskyldig Robin Hoodtyp ens från början. Om något var han en mörk Peter Pan. En ung man som aldrig växte upp. Han ville det inte och ingen lyckades tvinga honom. Han skulle aldrig skaffa sig ett jobb. Han ville leva fritt. Och han uppvisade aldrig några tvivel kring att göra vad som krävdes för att uppnå detta.

Nog fanns det en glad och förmodligen rätt rolig person däri. Han var öppen och social. Under sina studieår köpte han sig en bit mark och byggde med rätt mycket hjälp en enorm trädkoja på 140 kvadratmeter i tre våningar. Den hade både elektricitet och avlopp. Där levde han, ofta naken, och tog emot många gäster. Han var omtyckt.

Anledningen till att han hade råd att köpa marken och bygga huset i träden var dock att han tillverkade metamfetamin, först i universitetets laboratorium och senare i en egen lada. Han slutade först när hans langare dödades efter ett par år. Det var i slutet av 1980-talet. Men han behövde fortfarande pengar. Inspirerad av diverse filmer, däribland Heat och Point Break, kom han fram till att han ju kunde råna banker. Och det gjorde han. Mellan 1992 och 1996 rånade han, med hjälp av ett par vänner, 19 banker i Seattle. Han använde ordentlig make-up och ansiktsproteser vilket gjorde att ordningsmakten gav honom smeknamnet Hollywood.

Filmen är dock tydlig med att i den utsträckning det alls fanns två olika Scott Scurlock så tog brottsligheten successivt död på den andra personligheten. Med tiden blev omgivningen ett hot, han kunde bli upptäckt. Han drog sig alltmer undan andra människor och isolerade sig med sina tankar.

Scurlock fick också viss draghälp i form av den kultur som rådde i Seattle vid tiden. I början av 1990-talet flockades bland annat techbolag som Microsoft och Amazon till staden och antalet banker ökade explosionsartat. Och de rånades konstant. Rånarna hejades också på av allmänheten. Seattle präglades av en antietablissemangskultur och var hemmascen för den så kallade grungekulturen.

Fredrik Kärrholm, moderat riksdagsledamot och tidigare polis och kriminolog, har skrivit åtskilligt om hur kulturen både kan förvärra brottsligheten men också stävja den beroende på dess innehåll. Detta blir väldigt tydligt i How to rob a bank.

Det gäller även brottslingarnas perspektiv. De ville inte åka fast. Scurlock själv tog livet av sig i en konfrantation med polisen efter deras sista rån. Ingen av dem ville sitta i fängelse. Men hans två kumpaner åkte fast. En av dem, Steve Meyers, berättar i filmen hur han vid gripandet från marken såg ljuset skina på alla sedlar genom skotthålen i flyktbilen. Han fick ett slags uppenbarelse. ”Vad är det här? Det är bara papper. Vem bryr sig. Varför gör människor allt de gör för något så meningslöst?”

Men pengar är inte andligt värdebärande annat än genom att de representerar en människas hårda arbete och därigenom senare välförtjänta belöning. Det fanns ingen mening i pengar för Meyers och Scurlock eftersom de aldrig hade förtjänat några. Och How to rob a bank är en lysande film inte bara för att den är underhållande och spännande, utan för att den gör detta så tydligt.