När ledarna för samma länder nyligen möttes i Bryssel kom de överens om inte mindre än 79 punkter. Textlängden i sig är kanske det tydligaste tecknet på att Nato har återvänt till sitt gamla sätt att agera.
Innehållet i de 79 punkterna är dessutom av ett slag som får tidigare amerikanska presidenten Donald Trumps kallsinniga hållning till Nato att framstå som en parentes. Det är inget fel på viljan. Ledarna för Natoländerna beslutade under mötet om Nato 2030, ett program för en uppdaterad försvarsallians. Genom detta ska alliansen ”bli ännu starkare och mer redo för framtiden”.
Samtidigt finns en risk att det är dagens stora samförstånd som blir en parentes, ett temporärt uppehåll i en utveckling i den riktning mot en svagare och mindre övertygad allians som Trump stakade ut. En faktor som kan bidra till att denna risk förverkligas är den omtalade polariseringen i USA.
Redan i sina inledande samtal med europeiska ledare fick den då nyvalde president Joe Biden, har han berättat, flera gånger höra: ”USA är tillbaka – men hur länge?” Just nu går det att få med skrivningar om att Nato ska bli ledande på att möta de hot som klimatförändringar innebär, men denna konsensus är inte starkare än att den kan upphöra i och med nästa presidentval.
Att enas om mängder av text är också något annat än att prioritera på samma sätt. I kommunikén från Bryssel förekommer Kina en del, om än med formuleringar som inte är alldeles tydliga. Samtidigt är Kina ur amerikanskt perspektiv en större utmaning än Ryssland, oavsett vem som är USA:s president.
Nya hot utmanar också samförståndet när utfästelserna ställs på sin spets. I Bryssel enades man om att ett medlemsland som utsätts för ett cyberangrepp ska kunna betraktas som utsatt för något likvärdigt med ett väpnat angrepp, och att artikel 5 – om kollektivt självförsvar – därmed ska kunna tillämpas. Natoländerna ska kunna svara på cyberangreppet med medel ”som inte är begränsade till cyberdomänen”. Vad detta innebär, och hur stort medborgarnas stöd kommer att vara när det sker, är dock en öppen fråga.
Att säkerhetsläget är alltmer komplext är något som sägs så ofta att det har blivit något av en floskel. Men när detta alltmer komplexa säkerhetsläge gör sig påmint utmanar det även det som självsäkert kallas ”historiens starkaste och mest framgångsrika allians”.
Daniel Braw är utrikesdebattör och pol. sek. för KD i Region Kalmar län.