Tisdagen 24 november 2015 kommer för alltid att leva i den svenska politiska historien. Det var dagen då en gråtande Åsa Romson (MP) förklarade med sprucken röst att partiet efter hårda interna debatter stöttade de åtgärder för att minska antalet flyktingar som kom till Sverige som regeringen nu lade fram.
Pressträffen blev kulmen på en mycket lång kamp inom Miljöpartiet där blind idealism slogs mot verkligheten. Partiet ville ha så öppna gränser som möjligt och ett generöst mottagande. Att det på något sätt måste hanteras i verkligheten rörde liksom aldrig partiet. Inte förrän det blev omöjligt att förbise i samband med migrationskrisen 2015.
Ingen ska påstå att MP njöt av det som skedde. Det är tveksamt i vilken mån man alls menade att man stöttade beslutet. Romson kallade det till och med för fruktansvärda beslut på pressträffen. Men man påstod sig åtminstone förstå att det behövdes, att verkligheten krävde att något gjordes. En krossad världsbild kan vara väldigt smärtsamt. Till synes krävdes det likafullt att Socialdemokraterna närmast tvingade regeringskollegan MP till det hela. Och det var tur att man gjorde det. Det var nödvändigt. Om något borde det ha gjorts tidigare.
Det var heller inte utan att det gick att notera en viss skadeglädje bland en del socialdemokrater som tyckte att miljöpartisterna hade varit lite väl jobbiga att samarbeta med. Sedan dess har det förstås flutit en del vatten under broarna. MP har lämnat regeringen och därmed åter kunnat hemfalla åt ohejdad idealism och aktivism. Socialdemokraterna fortsätter dock att regera, om än med en annan partiledare. Mycket talar dock för att partiet är på väg att få genomlida samma sak som MP fick göra för drygt sex år sedan.
Natofrågan har gått på ständig sparlåga i Sverige och opinionen har legat ganska stilla. Sakta har man kunnat se en något mer positiv inställning men det har inte varit några stora förändringar. Inte förrän Ryssland oprovocerat invaderade Ukraina och frågan för första gången blev riktigt aktuell i Sverige. Då rusade stödet för Nato bland svenska folket. Detta förstås även bland socialdemokrater.
Men frågan om Nato sitter djupt i Socialdemokraterna. Den är omgärdad av tradition och ett icke föraktligt mått av mytbildning. I decennier har man hävdat att den offentligt förda politiken är den enda tänkbara och att det skulle skada Sverige att göra på något annat sätt. Att det i praktiken var så att Sverige även under kalla kriget hade valt sida och inofficiellt allierat sig med Nato och USA spelar mindre roll. Man har upprepat sina egna myter så länge att många tror på dem oavsett.
Ett talande exempel är Margot Wallström, tidigare utrikesminister. I en stor intervju i Dagens Nyheter behandlas frågan om Sverige och Nato. Wallström medger att vi kanske faktiskt är så illa tvungna att gå med i Nato. "Det kanske är den verklighet vi har att jobba med", säger hon.
Samtidigt spjärnar hon emot för allt vad hon är värd. Trots att hon tidigare i intervjun har kallat sig realist säger hon att alliansfriheten ändå har tjänat Sverige bra och att det gett Sverige fred och tillåtit oss att bli en stark röst i världen. Hon motsätter sig också beskrivningen "fredsskadad" och frågar om inte ukrainarna hellre hade varit fredsskadade än invaderade.
Vilket enastående dravel. Självklart hade vem som helst inte blivit invaderad än att bli det. Rysslands krig visar dock att det aldrig är upp till den anfallne att avgöra om det blir ett krig eller ej. Wallström fortsätter sedan sin intellektuella uppvisning med att fråga varför Nato inte lyckades stoppa kriget i Ukraina – tja, det skulle förstås kunna bero på att Ukraina inte är medlem i Nato. Precis som Sverige.
Det plötsligt ökade stödet för ett Natomedlemskap i de svenska folklagren bygger givetvis på just den här insikten. Wallströms intervju visar dock – lika väl som statsminister Magdalena Anderssons svammel om att ett medlemskap skulle destabilisera hela regionen – hur långt inne frågan om ett Natomedlemskap sitter i Socialdemokraterna.
Även om man ser att verkligheten inte stämmer överens alls med den ideologiska kartan vägrar man in i det sista att släppa taget. Det är därför Ulf Kristersson (M) gör rätt i att fortsätta att driva frågan stenhårt. En framtid som faktiskt värnar den svenska säkerheten är möjlig och inom räckhåll. Socialdemokraterna kommer förmodligen att göra det rätta till slut, men de måste släpas dit sparkandes och gråtandes. Precis som Åsa Romson och Miljöpartiet 2015.