Här är det medlemsstaterna som har handlat fritt – med resultatet att en mångfald av bestämmelser har införts.
För svensk del har det främst noterats vilka länder som fortfarande håller stängt för besökare från Sverige. Men på hemsidan Re-open EU, som sköts av EU-kommissionen, kan man studera hur i stort sett varje land har valt sin egen modell. Österrike öppnar för medborgare från alla EU-länder utom Sverige, Spanien och Portugal. Estland har karantänsplikt för besökare som kommer från länder med fler än 15 covidfall per 100 000 invånare. Grekland håller öppet för turister från Japan och Israel men inte från Storbritannien. Polen har inga restriktioner för medborgare i något EU-land.
Inte bara nedstängningen av Europa utan också återöppningen styrs av nationalstaterna. Och styrningen går på tvärs med vad såväl EU-kommissionen som Europaparlamentet önskar. ”Det är hög tid att EU kliver in innan Schengensamarbetet tillfogas skador som inte går att reparera”, säger Europaparlamentarikern Tanja Fajon som leder arbetsgruppen som granskar den fria rörligheten.
EU-kommissionen försökte i mitten av maj att göra detta, genom att föreslå ett gradvist och samordnat återinförande av fri rörlighet inom EU från mitten av juni. ”Att lätta på restriktionerna är avgörande för den ekonomiska återhämtningen”, skrev kommissionen. ”Begränsning av den fria rörligheten och återinförande av inre gränser skadar den inre marknaden och leveranskedjornas funktion. Men framför allt skadar det vår europeiska livsstil i en union där människor kan resa fritt över gränserna, oavsett om de reser i egenskap av arbetstagare, studenter, familjemedlemmar eller turister.”
Samtidigt förblir det en möjlighet för medlemsländer att hålla gränser stängda under en begränsad tid, om det finns ett hot mot landets inre säkerhet eller motsvarande. Att diskriminera enskilda EU-medborgare baserat på vilket medlemsland de är medborgare i låter sig knappast göras. Däremot är det fullt möjligt med begränsningar för inresor från vissa länder vars coronahantering man betvivlar. Vilka jämförelsetal som är mest relevanta för att beskriva denna hantering är kanske mer en politisk än en epidemiologisk eller statistisk bedömning.
Det är något godtyckligt, kan man tycka, att gränsöppnandet grundas på nationella genomsnitt snarare än regionala siffror. Utmärkande för covid-19 har varit hur mycket smittspridningen varierar mellan olika landsdelar, mellan stad och landsbygd och även mellan städer. Invånare i en region med låg smittspridning får nu sin rörlighet hindrad för att nationens genomsnitt är högt.
Men detta illustrerar också statens starka ställning i coronakrisen. Det var Europas stater som agerade först, som genom övervägande nationella strategier har hanterat krisen och som nu leder återöppnandet enligt en nationell logik. Som Europaparlamentarikern Tomas Tobé har sagt: alla vill ha koordination, men ingen vill koordineras.
Daniel Braw är politisk redaktör i Barrometen-OT.