Nationalismen vaknar till liv på fotbollsstadion

Midsommar slår nationaldagen med hästlängder, men nationalist blir svensken numera enbart vid internationella mästerskap.

Landskampen är snart det enda tillfället då man oförblommerat får vara stolt över sitt land.

Landskampen är snart det enda tillfället då man oförblommerat får vara stolt över sitt land.

Foto: Claudio Bresciani/TT/Montage

Krönika2021-06-12 05:00
Detta är en ledarkrönika. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är moderat.

Om det finns någonting som kan få mig att tro på det svenska folkets okuvliga själ så är det förhållandet mellan nationaldagen och midsommar. Världens 100 bästa pr-byråer kan inte förmå svenskarna att välja nationaldagen. Det går inte. Den är ett ovanifrånprojekt medan midsommar är folkets valda högtid. 

Likafullt är det ett himla ståhej 6 juni varje år. I år verkade striden främst handla om alla som har kommit hit har en tacksamhetsskuld mot Sverige eller om det kan räcka med att man är tacksam utan skuld. Semantik på en fascinerande ointressant nivå. Inte att undra på att det inte blir mycket till högtid. Om vi bara kan enas om att Sverige på det hela taget är ett hyggligt land att bo i så kan vi nog gå vidare sedan. Mot midsommar, högtiden då vi faktiskt har trevligt.

Sju sorters blommor, eller så många du orkar eller lyckas hitta. Sill och färskpotatis. Jordgubbar – på tårta, till glass eller kanske med grädde. Det är inte så noga. Och kanske en liten en? Det är ändå midsommar. Och så förstås dessa eländiga myggor. De är ständigt med i firandet. Vilket är lämpligt. 

Midsommar är inte ett firande av staten, av Sverige som ett politiskt projekt, utan primärt av landet Sverige. Om man vill vara petig är det kanske Sommarsverige som firas, men ändå. Och där finns påtagliga drag av tacksamhet. Vi är tacksamma för sommaren och för vårt vackra land. Våra fjäll, skogar och älvar. Sjöarna, åkrarna och städerna. Till och med Stockholm. Midsommar är en storsint högtid.

Det gäller för övrigt även den mer högljudda nationalchauvinism många av oss kommer att börja uppvisa på måndag när Sverige spelar sin första match i fotbolls-EM. Att man väldigt intensivt hejar fram sitt eget lag och delar vinster och förluster med dem utesluter inte att man också uppskattar andra.

Min största upplevelse av detta snitt är alltjämt VM 1994. Jag var 12 år. Det var en magisk upplevelse. Jag höll på Sverige över allt annat, och jag bär med mig fler minnen från detta mästerskap än från någon annan liknande tillställning. Från Roger Ljungs första mål i öppningsmatchen mot Kamerun till Håkan Milds missade inledningsstraff i kvartfinalen mot Rumänien. Och mycket annat. Men jag minns och är ännu minst lika fascinerad av till exempel ryske Oleg Salenkos fem mål mot Kamerun och saudiske Saeed Al-Owairan som dribblade sig från egen planhalva förbi allt belgiskt motstånd och sedan säkert placerade bollen i nättaket.

Av någon anledning låtsas vi ibland som om nationalism måste vara någonting negativt och exkluderande. Så är det inte. Det är inget konstigt eller fel alls i att vara stolt över sitt land. Drar man det till punkten att man därför ser ned på människor från resten av världen så är det naturligtvis skadligt. Men det mesta är skadligt i för stora doser. 

Ibland är det dock på liv och död. Gör det någon skillnad för om nationalismen är positiv eller negativ om vi är stolta över vårt lands prestation i ett hockeymästerskap eller i ett militärt slag? Skillnaden är närmast symbolisk i den mån den finns alls. Hur saker och ting används politiskt är förstås en sak, men både idrott och krig kan fylla samma politiska funktion. Detta exemplifieras till exempel av den propagandaseger Kina kommer att åtnjuta i samband med OS.

VM 1994 var, såvitt jag minns, även första gången jag identifierade mig som svensk. Identiteter betyder ju egentligen sällan särskilt mycket förrän de hamnar i relation till något annat. Att det finns andra innebär dock inte att det måste medföra en skillnad i värde. Precis som under kommande fotbolls-EM kan vi normalt sett bara konstatera att vi inordnar oss i olika grupper och ha trevligt ändå.

Idrotten är ju också den enda kvarvarande arenan för ohämmad nationalistisk stolthet. I snart sagt alla andra sammanhang ifrågasätts dessa yttringar. Det är gott och väl att denna ventil ännu existerar. Men det är inget storhetstecken. Sverige ligger rimligtvis långt upp i listan över flaggstänger per capita. Den är en närmast outplånlig del av det idealiska sommarvistet: den röda stugan med vita knutar, flaggstången och en huggkubbe. I Frankrike har praktiskt taget ingen en flaggstång. Ändå är det här nationalismens alla uttryck trycks ned med nitisk precision. Inte där.

Men man får vara glad för det lilla. Passa på att släppa kontrollen lite och heja på vårt landslag i fotbolls-EM. Såvitt jag förstår lär det behövas. Dessutom är det sunt att närma sig nationalismen ibland, bara för att påminna sig om att det inte behöver vara så himla farligt.