När Libanons premiärminister Hassan Diab nyligen varnade för en ”social explosion” i landet under kommande dagar, och bad omvärlden att ”rädda den libanesiska befolkningen från döden och avvärja Libanons undergång”, lät det kanske för somliga som om han överdrev.
Världsbanken har jämfört krisen i Libanon med ett urval av kriser som har ägt rum sedan mitten av 1850-talet. Bland denna långa lista av jämförelseobjekt finns i dag bortglömda kriser som Chile 1926 och Australien 1893, men även den stora depressionen i USA och Greklandskrisen 2009. Det är en gedigen samling av akut ekonomiskt lidande som mänskligheten har fått utstå i modern tid. Och var placerar sig då Libanon? Jo, sannolikt i topp tio och möjligtvis även i topp tre sedan 1900 enligt Världsbanken. BNP per capita, till exempel, har redan sjunkit snabbare än i Venezuela 1994 och Grekland 2009.
Osäkerheten om exakt hur allvarlig Libanons kris kommer att bli i jämförelse med andra beror på att det är oklart när botten nås. I det positiva alternativ som Världsbanken har räknat med nås botten redan i år. BNP per capita har då minskat med 35 procent sedan 2017, och man tror att det kommer att ta tolv år att återhämta sig. Om botten i stället nås nästa år hamnar Libanon på tredje plats efter spanska inbördeskriget.
Till saken hör också det fruktlösa i att ge stöd till ett politiskt system som har upphört att fungera. Världsbanken påpekar att det inte saknas kunskap om vilka reformer som skulle behöva genomföras, men däremot politiskt samförstånd om att genomföra dem. Det politiska samförstånd som finns i Libanon är av negativ art – ett samförstånd ”till försvar för ett ekonomiskt system som har gått i bankrutt”. Det är ett system där hälften av befolkningen idag är fattiga, men som har gynnat och fortfarande gynnar ett fåtal.
Kan det bli värre? Världsbanken bedömer det. Subventionerna av mat och drivmedel måste avvecklas – men det kommer att ytterligare drabba stora delar av befolkningen med ännu högre levnadsomkostnader. Tillgången till el riskerar en ”fullständig kollaps”. Vattenreningen kan upphöra att fungera, med ökad risk för spridning av vattenburna sjukdomar till följd.
Premiärministern vädjade till omvärldens medkänsla för ett land i en djup spiral. Världsbanken pekar på att den negativa utvecklingen även kan få konsekvenser utanför landet. ”Den nationella fragmenteringen kan tillåta infiltration av illasinnade grupper med allvarliga konsekvenser för säkerheten”, varnar Världsbanken. Detta är en risk som inte bör underskattas.
Daniel Braw är utrikesdebattör och pol.sek. för KD i Region Kalmar län.