Numera är det högsta mode. Alla måste ha ett narrativ, annars blir man inte vald. Det är nästan viktigare än att ha en politik. Narrativet engagerar människor och aktiverar dem, tänder en glöd i deras inre. Narrativet kan få människor att gå ut på gatan för att demonstrera eller värre, medan bristen på narrativ odlar soffpotatisar som knappt orkar gå och rösta. Det är väl mer eller mindre den politiska synen på fenomenet.
Man ska akta sig för onödiga överdrifter så jag nöjer mig med att konstatera att de politiska narrativen har lett till en dålig utveckling. Möjligen är det mer kopplat till tidsandan och egentligen inte narrativets fel. I grund och botten är det ju bara en berättelse, men i politisk bemärkelse är det något mer.
När man tidigare talade om politiska narrativ handlade det i stor uträckning om visioner. Behovet av att kunna måla upp en bild av vilket samhälle man vill skapa med sin politik. Det var förstås en utopisk konstruktion vilket för med sig egna problem, men det fanns i vart fall inget sinistert över det. Men en historia behöver mer än en slutpunkt. Den behöver både i går, i dag och i morgon. Därför utvidgades narrativen till att beskriva synen på dåtiden och hur det har lett dit vi är nu och sedan vad man vill åstadkomma framöver.
Ett narrativ blev således en uppsättning dogmatiska föreställningar om världens beskaffenhet och den egna förträffligheten. Eller om man så vill en samling trossatser i vilka den accepterade tolkningen av historien och samtiden slogs fast.
Var och en som har ett hum om Socialdemokraternas egen historieskrivning vet hur vanskligt det är att låta politiska partier och organisationer stå för historieskildringen. Det slutar konstant i ett sammelsurium av nostalgi, lögner och förtal. I just den bemärkelsen är det nästan att föredra att partier likt Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna helt sonika låtsas som att historien inte finns eller att den i vart fall inte spelar någon roll.
Förmodligen var det oundvikligt att dessa politiska narrativ till slut skulle komma att främst handla om motståndare. Politik har ju en olycklig tendens att sluta handla om vad man själv vill göra och helt övergå till vad som är fel med alla andra. Problemet är att dogmatiska världsbilder, ökad polarisering och fokus på motståndare tämligen snabbt kommer att skada människor. Något vi ser överallt.
När detta skrivs håller en jury i USA fortfarande på att bestämma sig för om Kyle Rittenhouse är skyldig till mord och varianter av det brottet eller om han agerat i självförsvar. Det har varit en uppmärksammad rättegång av många skäl. Ett av dem är att den var helt dikterad av politiska narrativ. Då 17-årige Rittenhouse var i Kenosha i Wisconsin under upploppen som följde efter att polisen skjutit den svarte mannen Jacob Blake i fjol.
Under tumultet sköt och dödade Rittenhouse två personer och skadade en tredje. Det tog inte mer än några sekunder innan han passats in i narrativet. Han var en ung vitmakt-anhängare och Trumpsupporter som åkt dit för att skada och döda Black lives matter-aktivister. Nuvarande president Joe Biden pekade ut Rittenhouse som vitmakt-anhängare. Den vänsterlutande pressen gjorde sitt till, vilket Malin Ekman beskrivit utmärkt i SvD (17/11).
Efter en spektakulärt undermålig rättegång där åklagaren visat gång på gång att även om omständigheterna inte talar för en fällande dom så bör juryn ändå fälla för narrativets skull. En skrämmande värld. Därtill lever juryn under hotet från aktivisterna som betraktar det som en rättegång om svartas värde trots att alla inblandade är vita.
På hemmaplan ser vi hur Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, hängs ut som Palmes mördare igen. Nu som underhållning i Netflixserien Den osannolika mördaren, baserad på Thomas Petterssons bok med samma namn. Robert Gustafsson spelar Engström som blir en sällsynt patetisk figur i dramatiseringen. För annars går det inte att få ihop narrativet. Och det är allt som finns. Det finns inga bevis, de som finns talar aktivt emot att Engström alls skulle ha kunnat begå mordet på Olof Palme.
Men på grund av narrativet som Palmeutredningen satte och som passade Socialdemokraterna så väl – moderater är ett hot mot demokratin – spelar bevisen ingen roll. Engströms minne svärtas obetänksamt ned och likaså människorna i hans närhet. Det är skamligt.
Men för all del, Engström är åtminstone död. Kyle Rittenhouse lever. Att man ska behöva se det som en lättnad när narrativet slår till säger det mesta.