De hade skickats ut för att berätta om framtiden. Första avsnittet handlade om en tid när flygplan blivit sällsynta och resor kortare. Om trettio år, tänkte sig programmakarna, kommer vi inte att turista vid Medelhavet utan istället besöka gränsen där kommunerna Solna, Upplands Väsby och Järfälla möts.
Vem hade kunnat ana att detta framtidsscenario skulle dröja inte tjugo år, utan två månader? Plötsligt krympte världen ihop och blev precis sådär liten. Flygplanen parkerade och resandet begränsat till den egna kommunen, om ens det.
Och det där som möjligen framstått som lite gulligt charmigt i den miljöpartistiska framtidsvision som SVT ville frammana var nu bister verklighet. Hur långt hinner man på en till två timmar? Räcker det för att besöka moster Anna?
Minskat resande gör det inte bara svårare att träffa människor vi bryr oss om, eller som vi ännu inte har mött. När olika EU-länder införde gränskontroller i mars uppstod snabbt långa köer mellan länder, som bland annat försenade och fördyrade transport av sjukvårdsmateriel. I de fall där inte länderna helt sonika valde att hålla på lagren. Fernissan av internationellt samförstånd gav snabbt vika för inskränkt nationalism.
Tornedalsregionen delades upp av kravallstaket och gränskontroller. Finland, Danmark och Norge öppnar nu sina gränser men inte mot Sverige. Det är förstås en tidsfråga innan det sker.
Men föreställ er att detta instängda tillstånd skulle pågå i år… eller decennier… och vilken effekt det skulle få. Minns ni den där SAS-filmen, också den från den pre-coronatid som nu känns avlägsen. Om att få saker är genuint, inhemskt svenska, utan ett resultat av import utifrån. Poängen var ju inte att inget av värde åstadkommits i Sverige, utan att så mycket av det vi har omkring oss är ett resultat av att människor rört på sig genom tiderna. Carl von Linné skickade ut sina lärjungar till världens mest avlägsna hörn för att inhämta kunskap. Samtidigt blev hans sätt att förstå och klassificiera naturen spritt över världen. Inspirationen färdades åt båda hållen.
Hur transporterna går till är förstås en viktig fråga. Flygplan som drivs med fossilfri el istället för jetbränsle är en spännande utveckling. Men det centrala är att minska utsläppen, inte resorna. Utan dem blir världen mindre. Både fysiskt och mentalt.
Maria Eriksson är frilansskribent och författare.