Ett videoklipp från studentfirandet i Uppsala blev snabbt viralt. När SVT intervjuar Time Bless Bunzigamye och frågar om planerna efter studenten, är svaret att han ska göra lumpen – ”jag ska med och försvara fucking Sverige, mitt fucking hemland”.
Kraftuttrycken må upplevas osofistikerade, men det var nog inte därför videon fick stor spridning utan för att den nybakade studenten talar med brytning och har svart hudfärg.
För en äldre generation kan detta verka motsägelsefullt. Vi har tvångsmatats med visionen om det mångkulturella samhället där invandrare skulle behålla sin särart. Att invandrare inte borde bli svenskar var länge den enda salongsfähiga ståndpunkten, trots att den var förbryllande lik den rasistiska idén om att bara de med blodsband kan ingå i ödesgemenskapen.
Mångkulturalismen har nått vägs ände, liksom den ängslighet som skydde en sund patriotism. Det finns naturligtvis enstaka unga som drömmer om att vara en del av en samhällsomvälvande rörelse och därför målar upp Sverige som ett land präglat av rasistiska strukturer, fastän vi enligt World values survey är ett av de minst rasistiska länderna i världen.
För de flesta ungdomar är ras en icke-fråga. Rasism är något tämligen obegripligt som hör till historien, lika apart som häxbränningar och åderlåtning.
Vi har definitivt stora problem kopplade till invandring men de bottnar inte i rasism. Att en ung man som Time Bless vill göra lumpen och försvara Sverige ger således hopp för framtiden.
Något annat i nyhetsflödet som gav mig hopp var tonåringarna i Arjeplog som protesterade mot att de inte skulle få fira skolavslutningen i kyrkan. Om man till detta lägger att 65 procent av svenskarna vill behålla monarkin verkar det som att de konservativa symbolerna kronan, korset och svärdet kommer att vara med oss ett tag till.
I mitt värv som körpedagog märker jag att högstadieelever älskar att sjunga sånger vars texter skulle få många vuxna att skaka på huvudet. Fraser som ”liv och blod för Sveriges ära” eller ”Sverige moder, bliv vår strid vår ro” möter inget motstånd utan den nationalromantiska tonen slår an en sträng hos ungdomarna.
Det är nog bara en tidsfråga innan de som tar studenten börjar sjunga även andra versen på prins Gustafs studentsång, om hur moder Svea ”manar till bragd som i forntida dar”. Och jag hoppas att alla sjunger med, oavsett hudfärg.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.