Men även utan talibanernas snabba segrar hade en oönskad utveckling varit sannolik. Det är slutsatsen i en rapport från Special Inspector General for Afghan Reconstruction, SIGAR, den oberoende amerikanska myndighet som skulle granska stödet till Afghanistan.
SIGAR pekar på att framsteg verkligen gjordes: den förväntade livslängden i Afghanistan ökade med nio år, BNP per capita fördubblades, läskunnigheten ökade med nästan 20 procentenheter bland 15-24-åriga kvinnor. Men man fortsätter: ”Trots dessa framsteg är nyckelfrågan om de står i proportion till de amerikanska investeringarna och om de går att vidmakthålla efter ett amerikanskt tillbakadragande.”
I ljuset av att USA har satsat omkring 150 miljarder dollar på Afghanistans återuppbyggnad, är svaret på den första nyckelfrågan rimligen negativt. Med samma resurser hade man sannolikt kunnat åstadkomma större nytta någon annanstans. Så varför lyckades det inte? Det grundläggande problemet, menar man, var en rad målkonflikter.
USA med partners ville ta itu med korruptionen, men samtidigt få fart på ekonomin genom enorma summor i bistånd – som självklart frestade till mer korruption. USA med partners ville stärka den formella makten men samtidigt garantera säkerheten på kort sikt, vilket ledde till kompromisser med informella makthavare. USA med partners ville stärka kvinnor genom utbildning och ekonomisk självständighet, men samtidigt visa respekt för afghanska traditioner.
Dessa målkonflikter löstes i praktiken genom tvära kast mellan ytterkantspositioner snarare än en genomtänkt balans. Dessutom fanns en helt rimlig förväntan från de politiska beslutsfattarna i hemlandet på snabba framsteg – nödvändiga för att övertyga väljarna – som gjorde att det enligt SIGAR satsades alldeles för mycket pengar, och på fel saker.
Lärdomarna som måste dras är allmängiltiga och målkonflikterna var ofrånkomliga. Försöket att bygga en rättsstat enligt västerländsk förebild, exempelvis, kan beskrivas som ett misslyckande – men alternativet, att utveckla ett system för konfliktlösning grundat på sharia, hade varit politiskt omöjligt.
Och vissa lärdomar är rent allmänmänskliga. Som att ju större investering, desto större krav på alla inblandade att visa optimism och rapportera framgångar – och därmed också större risk för misslyckande i slutänden.
Daniel Braw är utrikesdebattör och pol. sek. för KD i Region Kalmar län.