Ingen ska påstå att Black Adam är en perfekt film. Det är den verkligen inte. I ärlighetens namn har den flera brister. Den försöker desperat att vara lite politisk och antikolonialistisk men är för rädd att ta i frågorna på riktigt. Resultatet blir ett slags straw man-scenario där ett internationellt företag som mer eller mindre är en blandning av ett gruvbolag och Wagnergruppen utövar det koloniala förtrycket. Och ingen bryr sig.
Filmens grundläggande brist på förståelse för koloniala mekanismer lär dock i ärlighetens namn inte störa särskilt många som går och ser filmen. För dem i publiken som har följt DC:s superhjältefilmer blir det då betydligt märkligare när karaktären Amanda Waller dyker upp. Hon har hittills figurerat enbart som ett bekymmer och som den som drar i trådarna för att få antihjältegruppen Suicide squad att göra vad hon vill. I Black Adam dirigerar hon däremot Justice Society och dess för stora delar av publiken okända medlemmar – Hawkman, Doctor Fate, Cyclone och Atom Smasher. De får representera det internationella samfundet som över allt annat vill ha stabilitet.
Därtill har vi filmens skurk, Ishmael, som poserar som en frihetskämpe men som anser sig ha egen rätt till tronen. Han blir också det främsta exemplet på hur dåliga effekterna är i den här filmen. Framåt slutet av filmen känns det ibland som att man tittar på filmsekvenser ur ett halvtaskigt datorspel.
Alla de här tre delarna bildar ett slags väv som filmens hjälte Black Adam, eller Teth-Adam som han heter fram till slutet av filmen, måste kämpa emot. Resultatet blir rörigt och de många delarna innebär att det blir för lite tid med Dwayne Johnson som Black Adam vilket förstås är vad filmen borde centeras kring.
Trots alla de här problemen är det en rätt hygglig film. Det är den mest intressanta filmen från DC sedan regissören Zack Snyder lämnade projektet halvvägs igenom Justice League. Vad dessa filmer åtminstone initialt utforskade var frågan vad som skulle hända om en gud plötsligt uppenbarade sig för mänskligheten.
Black Adam fortsätter i samma tradition men frågar sig vad som händer om en gud plötsligt uppenbarar sig för ett förtryckt folk. Och filmen kommer fram till att det blir stor skillnad. Våld är fel är den sedvanliga superhjältedevisen. Black Adam håller inte med. Han kommer från Kahndaq, en plats som påminner en hel del om Egypten och vars folk har varit förtryckt nästan jämt, och han håller inte igen. Stora delar av filmen handlar om hur han väldigt bokstavligen gör upp med de korporativa hantlangarna. Han anses till och med utgöra ett hot mot internationell stabilitet.
Men Kahndaqs befolkning är överlycklig. Ingen har någonsin brytt sig om dem, än mindre kämpat för dem. Så när Black Adam plötsligt vaknar ur sin långa sömn och med en osviklig brist på respekt för mänskligt liv ger sig på deras förtryckare sluter kahndaqerna snabbt upp bakom honom. Vad betyder internationell stabilitet för oss om det bara innebär att vi ska lida? Filmen argumenterar för att förtrycket skapar ett moraliskt utrymme för hämnd och våldsanvändning. Det är en annan situation än den vi är vana vid, och den kommer med en egen moral.
Det är nog en uppfattning med visst fog för sig. Det skulle exempelvis kunna ses som ett försvar av Ukrainas vilja att fortsätta strida tills man har kastat ut Ryssland. Varför ska vi ge upp vårt land för er stabilitet? Och det är givetvis helt riktigt. Det finns rättfärdiga strider och de kräver våldsanvändning. Men det är också en princip som är bedrägligt lockande att utsträcka långt bortom de situationer där den rimligtvis har något berättigande.
Det är samma tanke som driver aktivister att förstöra människors vardag eller att förstöra ovärderliga konstskatter, med samma ikonoklastiska nit som Islamiska staten uppvisade. Samtidigt gör ingen av dessa handlingar att ukrainarna förlorar sin rätt att försvara sig. Moralen finns där, men den är svår att tillämpa eftersom det är lätt att känna sig rättfärdigad i sin kamp, vad den är vara månde. Skillnaden ligger sannolikt i huruvida man är tvingad till den eller inte. Att uppleva sig vara det är något annat.
Filmen argumenterar fram och tillbaka, men i slutänden är Black Adam en hjälte trots sin intensiva våldsanvändning. Och det beror helt och fullt på vilka han använder sina krafter på och situationen han gör det i. Stålmannen kan inte börja kasta rånare från Metropolis skyskrapor, men Black Adam kan göra det i Kahndaq. Och på det hela taget blir det också en rätt underhållande film värd att diskutera efteråt.