Det är trevligt när man ibland får göra saker som bryter av mot det man vanligtvis sysslar med. Så hade jag det i förra veckan när jag deltog i Stockholm School of Economics i Rigas sommarskola i undersökande journalistik. Det är en årlig utbildning på högsta tänkbara nivå som främst riktar sig till journalister från de forna sovjetstaterna.
Det påminner rätt mycket om en bra festival. Vad man än går på missar man samtidigt något lika bra. Varje år finns ett tvådagarsprogram om att undersöka och rapportera om organiserad brottslighet och korruption som leds av några av de tongivande personerna i nätverket Organized Crime and Corruption Reporting Project. I år kunde man även välja seminarier om hur man undersöker krigsbrott, hur man faktagranskar propaganda eller spårar oligarkers tillgångar.
Annat på den fullspäckade agendan inkluderade pass med svenska stjärnor från Uppdrag Granskning om hur man hanterar reportage som bygger på mänskliga källor samt hur man levlar upp sin användning av kalkylprogrammet Excel. Nils Hanson, som under många år var ansvarig utgivare och ledare för just Uppdrag Granskning är numera programansvarig för sommarskolan. Och den starka kopplingen till Sverige är förstås ingen slump.
Stockholm School of Economics i Riga grundades i samband med självständigheten i början av 1990-talet. Det fanns en stark känsla av att vilja bidra till utvecklingen i landet, Sverige har ju historiskt starka band till särskilt Lettland. Därför startade Stockholms Handelshögskola en filial i Riga med stöd från svenska staten. Och det har blivit en remarkabel framgångssaga. Högskolan är internationellt väl ansedd och rankas ofta högt i europeiska mätningar. Det är ett typexempel på hur biståndspengar kan användas för att faktiskt främja utvecklingen i ett land på såväl kort och lång sikt.
2009 etablerades ett mediacenter vid högskolan med hjälp av Ann-Marie och Gustaf Anders stiftelse för mediaforskning, som äger en del av koncernen kring Nya Wermlands-Tidningen. Det är ur detta som sommarskolan är sprungen. Och det är en fantastisk tillställning.
I år var det över 170 deltagare från 26 olika länder som sammanstrålade för att fördjupa sina journalistiska färdigheter och förstås lika mycket för att nätverka och träffa likasinnade. För dem som arbetar med att granska korruption och organiserad brottslighet är kontakter över gränserna helt avgörande.
Med tiden har också mediacentret i Riga blivit något av ett nav för självständiga journalister i Östeuropa. Finare ändå, en fristad. Och det behövs. En stor del av den kritiskt granskande journalistik som fortfarande görs om exempelvis Ryssland sker genom ryska journalister som lever i exil i Baltikum. De arbetar genom krypterade meddelandetjänster med människor som är kvar i landet och kämpar för att sprida kunskapen om vad som faktiskt händer i Ryssland till sina landsmän och till omvärlden.
Det är ett oerhört viktigt arbete som nu är hotat i spåren av kriget i Ukraina. President Volodymyr Zelenskyj har krävt att andra länder ska stänga sina gränser för ryska medborgare i åtminstone ett år. Estland har hörsammat kravet och Finlands president Sanna Marin har föreslagit ett gemensamt EU-beslut om att stoppa visum till ryska medborgare.
Det är inte svårt att förstå resonemanget bakom förslaget. Det är skamligt att ryssar kan fortsätta att röra sig tämligen obehindrat i EU och USA samtidigt som Ryssland agerar som det gör. Men man måste även ta hänsyn till vilka effekter förslaget kommer att få i övrigt. Det skulle leda till ett enormt bakslag för den fristående ryska journalistiken som är beroende av att ryssar kan hålla sig utomlands. Skulle förslaget bli verklighet skulle de tvingas att återvända till Ryssland där merparten skulle gripas direkt vid flygplatsen och många skulle nog aldrig ses till igen.
Problemet är verkligt, men lösningen är oacceptabel och skulle drabba några av kontinentens modigaste människor och spela den auktoritära regimen i Moskva i händerna. En av de saker jag har insett efter mina mång besök vid sommarskolan genom åren är att det är få länder där det är lika bra att vara journalist som Sverige. I andra länder väldigt nära oss riskerar människor livet för att rapportera om oegentligheter. Ändå kämpar de träget på. Det journalistiska credot är detsamma i Luleå som i Ljubljana.
Jag hoppas innerligt att kunna få möta dessa modiga människor i Riga igen och att de inte ska ha hamnat i omärkta gravar på grund av att vi inte tänkte efter först.