Det talas mycket om barn och ungdomars bristande skriv- och läsförmåga. Gymnasieelever har ofta en handstil som liknar lågstadiets kråkfötter och de böcker som under min skoltid fanns i klassuppsättning och lästes av alla, i högstadiet var det exempelvis Vilhelm Mobergs Utvandrarna, är i dag för tjocka och svårlästa för många elever.
Ett återkommande inslag i skoldebatten är att när kunskapsluckor påtalas, vill vissa kontra med att eleverna i dag lär sig andra saker. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att bristerna i läsning och skrivning kompenserades genom att de blev skickliga på att tala.
I grundskolans kursplan för svenskämnet ingår muntliga presentationer och muntligt berättande. Man kan problematisera huruvida en extrovert eller introvert personlighet påverkar betyget, men oavsett vägval i livet är det naturligtvis en trygghet att veta att man kan tala för sin sak. Det talade ordet handlar dock om så mycket mer än att argumentera eller att redovisa fakta.
Att berätta en historia är en konst och precis som vi kan lyssna till samma musikstycke om och om igen, satt våra förfäder vid brasan och fängslades av samma berättelser kväll efter kväll.
Sedan kom radio och tv och tog över rollen som berättare. I dag sitter många familjer inte ens framför en gemensam apparat utan var och en har sin skärm och sina hörlurar. Barn konsumerar underhållning som är anpassad för just deras åldersgrupp, i stället för att utmanas språkligt och kognitivt genom att ta del av samma berättelse som de vuxna.
När jag möter unga vuxna i serviceyrken slås jag ofta av hur deras språk känns påklistrat. När de ska tilltala en äldre person på ett artigt sätt måste de nästan spela teater eftersom de inte har tränats i andra språkbruk än tonårskulturens.
Det har övat mycket på att tala inför grupp, men de har inte fått ett tillräckligt utvecklat språk för att enkelt hitta rätt stilnivå och på ett okonstlat sätt använda adekvata ord. I stället uppstår språkliga anomalier som när butikspersonal säger ”ingen fara” fast de menar ”varsågod”.
Det talade ordet – oavsett om det handlar om att hålla ett bröllopstal eller att berätta en historia vid lägerelden – förutsätter ett stort ordförråd och en känsla för tonalitet. Det elever behöver är således inte i första hand träning i att tala inför publik, utan de behöver läsa fler böcker och lyssna till fler äldre personer som berättar.