Betyg är ett bra sätt att tydliggöra hur elever har presterat i skolan och nödvändigt för att inför vidare studier kunna göra ett rättvist urval. Därmed inte sagt att jag tycker det är särskilt roligt att sätta dem. Det som driver mig som lärare är att förmedla kunskap, inte att bedöma hur väl mina adepter har tillgodogjort sig undervisningen.
Men att sätta betyg är en myndighetsutövning som ska utföras och att göra det rättvist är en del av lärares yrkesheder.
Att ungdomar till och från blir besvikna över sina betyg är svårt att undvika. Det som är oroväckande är dock att så många verkar sakna förståelse för den självklara kopplingen mellan arbete och resultat. Detta märks exempelvis när en elev kommer till läraren några veckor före terminens slut och frågar ”vad ska jag göra för att få ett A”. Med bättre styrdokument hade fler lärare svarat ”ingenting, men se till att vara flitigare nästa termin”.
För många lärare är det emellertid inte ledsna elever som är den främsta källan till magont i samband med betygssättning. Inte heller är det – i den mån det förekommer – skolledarnas förväntan på att lärarna ska höja skolans snittbetyg.
I stället är när föräldrar hör av sig och uttrycker sitt ogillande över att deras barn inte fått ett bättre betyg. Självklart kan lärare göra fel, men problemet i dag är att det ofta finns ett underförstått antagande att det måste vara läraren som misslyckats när eleven inte lärt sig så mycket som man hade hoppats på.
Man skulle önska att det engagemang som en del vårdnadshavare visar när det kommer till att ifrågasätta lärares betygssättning, i stället hade kanaliserats till att stötta barnet i dess skolgång. Men det finns tyvärr en attityd – inte bara hos elever utan även vissa föräldrar – att skolan inte ska få ta tid i anspråk från den värdefulla fritiden.
Att barnen lär sig något är skolans ansvar, menar somliga. Varför ska man då bemöda sig om att förhöra sitt barn på läxan, begränsa skärmtiden, skapa goda sömnvanor, eller fundera på om barnet verkligen orkar med ytterligare en fritidsaktivitet? Det är således inte bara bland elever som det kan råda en vanföreställning om att det räcker med att fysiskt infinna sig på lektionerna och passivt räkna med att läraren ska ordna resten.
Så föräldrar, skippa det där arga mejlet de närmaste dagarna. Hör istället av er i januari och fråga hur ni kan hjälpa ert barn att lyckas bättre.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.