Rysslands på alla sätt vidriga krig i Ukraina har förändrat tillvaron för praktiskt taget alla i Europa. Men umbärandena bleknar i jämförelse med vad ukrainarna själva tvingas uppleva. Både de som är kvar i landet och de som har tvingats att lämna.
Luleå var rätt snabb med att frysa vänortsavtalet med den ryska staden Murmansk. Men man sade inte upp det och man har inte ansträngt sig för att skaffa en ukrainsk vänort. Det senare vore dels en symbolisk stödhandling, dels en mer konkret signal om att man vill skapa täta kontakter och bidra på olika sätt efter kriget.
Därtill har kommunen valt att inte engagera sig särskilt för de ukrainska flyktingar som har kommit till kommunen. De 45 000 ukrainare som har fått uppehållstillstånd i Sverige genom EU:s massflyktsdirektiv har som bekant inte rätt till SFI-utbildning. Det är lätt att tolka det som att det föreligger något hinder för Sverige att tillhandahålla sådan utbildning. Men så är det inte alls.
Allt det innebär är att det offentliga inte har förbundit sig i lag att göra det. Det hindrar inte att vi kan vara moraliskt skyldiga att göra det eller att vi kan ha praktiska skäl att vilja göra det. Tanken är förstås att ukrainarna ska återvända hem när det är möjligt. Men ingen vet hur länge kriget kommer att hålla på, mer än att vi vet att Ryssland inte tänker ge sig i första taget. Även efter krigsslutet kommer det att ta tid att återuppbygga ett strategiskt sönderbombat Ukraina så att folk kan återvända.
Utöver den påtagliga möjligheten att många ukrainare kommer att vara kvar i Sverige under ganska lång tid kommer även att många är i arbetsför ålder och inte vill något hellre än att kunna jobba. Sverige har samtidigt stora problem med att få tag på kompetent arbetskraft.
Skälen för att inte erbjuda ukrainarna mer än den folkhögskole- och studieförbundsförlagda kursen Svenska från dag ett lyser med sin frånvaro. Flera kommuner har också valt att själva erbjuda SFI. Detta gäller bland annat Arjeplog, Arvidsjaur och Boden. Men inte Luleå.
Enligt arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) tittar regeringen nu på en särskild lösning för ukrainarna. Han kallar det svenska för ukrainare. Tanken är säkert god, men risken med att inrätta ett helt nytt system för ändamålet är att det tar ytterligare tid att få det på plats. Ett år är redan förlorat.
Många ukrainare hade redan kunnat bli produktiva delar av arbetskraften vid det här laget om de hade fått tillgång till SFI när de kom hit. I stället tvingas de fortsätta i en limbo trots att alla vet att de kommer att bli kvar här under lång tid. Det är ovärdigt.
SFI är förvisso ingen perfekt utbildningsform, långt därifrån. Den skulle om något behöva en ordentlig översyn. Men den finns åtminstone där och är sedan länge en del av arbetsmarknadsintegreringen för invandrare. Många tvingas gå SFI fast deras behov egentligen pekar mot en annan typ av kurs, utan strikta betygskrav och med lösare former. Mer inriktad mot vardagens sammanhang snarare än arbetslivet.
Det rimliga vore att i stället för att upprätta en ny parallell struktur använda den befintliga och lägga utredningsresurserna på att reformera svenskutbildningen för vuxna invandrare i grunden.
Att regeringen alls visar intresse för ukrainarnas utbildning är dock ett väsentligt steg fram jämfört med den förra regeringen. Av Sveriges 290 kommuner är det blott 39 som på detta område har tagit ett eget ansvar för de ukrainska flyktingar som har kommit. Luleå hör som bekant inte till dem även om tanken nu plötsligt tycks ha slagit rot.
Moderaternas Sana Suljanovic har argumenterat för detta under en lång tid. Nära nog sedan den fullskaliga invasionen inleddes för snart ett år sedan. De egna erfarenheterna av att ha kommit till Sverige i samband med kriget i före detta Jugoslavien och från flera års arbete med SFI i en skolledarroll har givetvis påverkat. När Centerpartiet med Carola Lidén i spetsen nu har lämnat in ett nämndsinitiativ kan det således rimligtvis räkna med stöd från M. Kommunstyrelsens ordförande Carina Sammeli (S) har därtill meddelat sig potentiellt positiv till detta.
Kanske kan Luleå ändå bli en kommun där solidaritet är mer än ett slagord. Lustigt att det dröjer till strax innan regeringen agerar. Men givet att den senare verkar göra saken onödigt komplicerad kan detta ändå bli betydelsefullt om det nu bara genomförs.