Utanför ryska ambassaden i Tallinn.
Tallinn är en fantastiskt vacker stad. Särskilt gamla stan. Med sitt förflutna som en hansastad med en maffig ringmur påminner det mycket om gamla Visby, fast enormt mycket större och med en historia som fortsätter mycket längre. Jag har vandrat runt en hel del där de senaste dagarna då jag har haft förmånen att åka dit på en studieresa med en handfull andra ledarskribenter.
Temat för programmet var förstås givet: försvars- och säkerhetspolitik. Estland har tillsammans med Lettland och Litauen gått i bräschen för den realpolitiska förhållningen till Ryssland och Putin som sakta men säkert har börjat få fäste i resten av västvärlden. Under två dagar träffade vi framstående företrädare för såväl akademin, försvaret och underrättelseväsendet som politiken och tjänstemannasidan för väldigt öppenhjärtiga bakgrundssamtal.
Det krassa förhållningssättet till den stora, aggressiva grannen är väldigt tydligt. Och förståeligt. Vi prioriterar våra relationer väldigt högt, förklarade en högt uppsatt politiker. Vi kommer aldrig att tillåta oss att stå ensamma igen, som vi gjorde 1938. Landet har ockuperats av Sovjet, Nazityskland och så Sovjet igen. Den sista gången för en alldeles för lång tid. Nu har landet åter varit självständigt i 34 år och genomgått en enastående resa.
Estland är inte längre en lillebrorsnation som behöver vår hjälp. Det är ett fullt utvecklat demokratiskt land som vi kan lära av på så många nivåer. Från försvar och säkerhet till skola och förstås vikten av underhåll.
Utanför ryska ambassaden i Tallinn.
De baltiska länderna varnade länge för den ryska regimens mål och inte minst tänkbara medel. Allt medan vi stormade framåt i vår naiva förhoppning att det går att rationellt övertyga herr Putin om att krig är bra dumt ändå. Sakta men säkert har dock den baltiska världsbilden accepterats som sann. Ryssland agerar efter en annan logik än vad vi gör, vill stöpa om världsordningen och drar sig inte det minsta för att bruka våld.
Detta har vi accepterat. I princip rakt av. Den baltiska linjen är numera även den nordiska och i princip även den europeiska även om det finns vissa luckor. Man kunde tänka sig att den baltiska frustrationen därmed skulle ha klingat av, men så har det inte blivit och det har sina skäl.
Man skulle kunna förklara det så att vi har anammat de baltiska ländernas premisser men ännu inte tagit till oss deras slutsatser. Ja, vi håller med om att Putin är en mordisk man med imperiedrömmar och att han vill gå till historien som den stora återförenaren. Men sen då?
Vi har fortfarande inte släppt idén om att det går att tala honom till rätta. Om vi bara hittar rätt argument, eller erbjuder rätt incitament så kommer han att komma till sina sinnens fulla bruk och sluta kriga. Detta var extremt tydligt under krigets första år när det sattes ett stort och infantilt hopp till att Kina skulle få Ryssland att sluta kriga. Frankrikes Emmanuel Macron trodde på fullt allvar att han först skulle kunna tala Putin till rätta och sedan att han åtminstone skulle kunna lösa det hela genom Kina. Han blev naturligtvis totalt bortgjord.
Numera ser vi de här vanföreställningarna främst hos USA:s narcissist in chief Donald Trump. Han är övertygad om att han är ämnad att skapa fred i Ukraina. Och att han kan övertala Putin att ställa upp på det. Trots att Ryssland verkar ha erbjudits mer än någon vettig person kunnat drömma om har Putin dock inte fallit till föga. Så klart. Hans mål är desamma som när kriget började: att ta över hela Ukraina eller i vart fall stora delar och sedan styra resten indirekt. Ingen underrättelsetjänst har sett något tecken på att han har ändrat sig.
Och i desperation svansar västvärldens övriga ledare efter. Det enda som talas om numera är eldupphör och fred. Allt för att Trump ska vara glad och inte lämna Europa i sticket. Det är begripligt men heller inte utan biverkningar. Europas befolkningar kan få en skev bild av vad som är möjligt och viljan att stödja Ukraina kan minska till följd av dessa farliga lögner.
Och det är lögner, medvetna sådana. Vi vet att Putin inte kommer att gå med på någon sorts fred som kan accepteras av Europa och än mindre av Ukraina. Det finns ingen fred utan frihet. Och frihet från Moskva kan bara åstadkommas med rå styrka. Var diplomatiskt inställsamma mot Trump om man känner att det krävs, men var samtidigt tydliga med att vi aldrig kommer att överge Ukraina – inte ens för Trump.
Esterna vet redan att detta är nödvändigt. Vi kommer att komma till den insikten också, men varför inte snabba på processen lite?