En av många upploppsmakare under påskkravallerna. Här från Sveaparken i Örebro där tre polisbussar sattes i brand.
Historien om misstroendeförklaringen mot justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S) är märkvärdig enbart för att alla envisas med att göra den till det.
Det finns knappt ett kommenterande program som inte länge och väl har behandlat frågan varför Moderaterna stödjer misstroendet. Men allt annat vore otänkbart. Morgan Johansson är själva sinnebilden för ett misslyckat politikområde. Polistätheten fortsätter att minska. Brottsligheten inte bara ökar utan blir allt grövre. Skjutningar har de facto blivit vardagshändelser, under årets första 151 dagar inträffade lika många skjutningar. Var femte dag dör någon på grund av skjutningarna. Det är mer än 10 gånger så vanligt att män mellan 18 och 29 mördas med skjutvapen i Sverige som i Tyskland och sex gånger vanligare än i Storbritannien. Lägg därtill händelser såsom påskkravallerna. Det är en heltäckande mosaik.
Men det slutar inte där. Morgan Johansson tar aldrig ansvar för sin ämbetsutövning utan har tagit för vana att alltid skylla ifrån sig. Läget i Sverige beror på alla utom han själv. Senast var det kommunerna som i själva verket var orsaken till gängvåldet. Därtill har han under gått och väl två decennier släppt lös sin inre ohejdade polemiker och förolämpar gång på gång oliktänkande på inga andra grunder än just detta. Han har därtill handskats så vårdslöst med sanningen så många gånger att de inte längre kan antas ha en stadigvarande relation.
Och det är detta föregående stycke som mer än något annat har gjort att stora delar av riksdagen har tappat förtroendet för honom. Vilken riksdagen är fri att göra av vilket skäl som helst. Det är blott och bart en fråga om grundläggande faktum: åtnjuter en minister riksdagens förtroende eller ej. Det finns inga särskilda kvalificeringar. Vilket är naturligt och sunt i en demokrati. Regeringen är underställd riksdagen, inte tvärtom.
Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson njuter av utsikten. Kanske ser han sig om efter nya möjligheter.
Om något har oppositionen varit onödigt tolerant mot justitieministern. Det har varit uppenbart under en längre tid att oppositionen faktiskt inte har förtroende för Johansson. Detta har vädrats gång på gång. Moderaterna gjorde därtill nyligen en sak av att fråga offentligt hur statsministern ens kunde ha förtroende för honom. Om det är så får man faktiskt även lov att pröva saken i kammaren. Det är inte mer än hederligt. I min egen planering för den kommande veckan fanns faktiskt en ledare om att oppositionen borde pröva riksdagens förtroende för Morgan Johansson eller sluta gnälla.
Det finns helt enkelt ingen värld där det skulle gå att inte rösta för ett misstroende mot Morgan Johansson och lämna kammaren med hedern intakt.
Det är förstås uppenbart att Moderaterna gärna skulle ha Johansson kvar över valet. Hans totala misslyckande och omilda personlighet gör honom närmast till en valarbetare för oppositionen. Det ändrar dock inte att partiet inte har något annat väl än att rikta sitt misstroende mot honom.
Statsministerns blunder
Magdalena Anderssons (S) humör var något som diskuterades en del innan hon valdes till partiledare och strax därefter till statsminister. Det var relativt få som hade någon egen erfarenhet av detta men många berättelser har genom åren sipprat ut från Anderssons departement. Och nu har alla sett det. Magdalena Andersson var fly förbannad över misstroendeomröstningen mot hennes justitieminister.
Att även statsministrar kan ha svårt att kontrollera sina känslor är förstås ingenting nytt. Inte minst Fredrik Reinfeldt (M) kunde brusa upp då och då, även om vi huvudsakligen har glömt bort det nu och mest minns hans stoiska hundögon. Också Stefan Löfven (S) lät känslorna ta över ibland men han blev mer sur.
Hur överlagt agerandet var från Anderssons sida kan ingen säga, men särskilt förnuftigt var det inte att påstå att hela regeringen måste avgå om justitieministern tvingas att göra det – eftersom det inte är sant. Det finns ingen sådan praxis över huvud taget. Alls. Har aldrig funnits. Detta är enbart ett uttryck för det riksdagsförakt som särskilt kännetecknar socialdemokratiska regeringar. Vill man vara riktigt välvillig kan man se det som ett sätt att försöka försäkra sig om stödet från Centerpartiet. Men Annie Lööf (C) har redan surrat sitt parti vid Anderssons mast och förefaller inte tveka en sekund över det valet.
Att påstå att det skulle vara oseriöst att försöka byta ut regeringen i detta viktiga skede är om möjligt än mer löjeväckande.
Vad skulle bli sämre?
Vad skulle faktiskt bli sämre om Andersson avgick och Ulf Kristersson (M) tog över? Skulle Natoansökan påverkas? Knappast. Moderaterna är det parti som har djupast försänkningar inom Nato och avsaknaden av band till S aktivistiska utrikespolitik skulle om något göra förhandlingarna med Turkiet enklare. Det är inget skäl att byta ut Andersson, men det knappast ett hinder. Stödet till Ukraina skulle fortsätta som tidigare, Moderaterna har i båda dessa frågor drivit regeringen framför sig, inte agerat bromskloss.
Att Andersson fokuserade på utrikes- och säkerhetspolitik när hon presenterade sin klagovisa är fullt förståeligt. Vilka inrikespolitiska processer av stor vikt driver Socialdemokraterna ens? Ingenting som är avgörande för landet och knappt något annat heller.
En historisk parallell finns dessutom att tillgå. 1936 avgick Per Albin Hansson (S) som statsminister. Det skedde 19 juni, tre månader före andrakammarvalet. Om det är så att vi letar efter känsliga, säkerhetspolitiska skeenden står 1936 inte 2022 långt efter. Men det är svårt att föreställa sig att Andersson skulle hävda att det innebar kris och katastrof för landet, att skulle vara höjden av oansvarigt beteende eller något annat av den oseriösa svada som framförs i den aktuella debatten.
Per Albin Hansson, socialdemokratisk statsminister 1932-1936 och 1936-1946.
När Per Albin avgick – på grund av att han inte fick igenom en proposition i riksdagen – tog Bondeförbundet över regeringen fram till valet. Så skulle vi för all del kunna göra även nu. Låt dem hållas. Det gör ingen större skillnad och spelar lika liten roll.
Lööf kan inte antas göra ett sämre jobb än Andersson.
Statsministerns förakt för sitt eget ämbete
Ingen politiker vid makten tycker att oppositionen är särskilt behaglig. Det är heller inte dess roll. Den är till för att hålla regeringen i schack och för att driva på den i viktiga frågor. Även om det är otacksamt är det en demokratiskt viktig funktion. Det är ett arbete som utförs främst i riksdagen, som ju är överställd regeringen. Anderssons förakt för riksdagens arbete är beklämmande, därtill ett drag hon delar med sin företrädare Stefan Löfven som gick så långt vid turerna kring den enorma säkerhetsskandalen inom Transportstyrelsen att han antydde att riksdagen inte hade rätt att avsätta ministrar. Det är även vad Andersson försöker göra gällande genom sin innovativa nytolkning om att hela regeringen måste avgå.
Det var illa nog. Men det blev värre ändå när hon besökte USS Kearsarge, det enorma amerikanska fartyget som ankrade i Stockholm och snabbt fyllde både sociala medier och nyhetsflöden. USS Kearsarges besök var förstås ämnat att sända en signal österut om USA:s engagemang för Sverige och Finland. Andersson var inbjuden till fartyget i egenskap av statsminister.
Statsminister Magdalena Andersson vid besöket på USS Kearsarge.
Vid den pressträffen, ombord på fartyget, valde statsministern att attackera oppositionen. Hon förklarade att hon hade med sig Annie Lööf eftersom Ulf Kristersson ledarskap "uppenbarligen inte håller för den här situationen". Ett allvarligt etikettsbrott gentemot de amerikanska värdarna och mot det svenska folket. Där visade Andersson att hon inte går att lita på när det hettar till. Hon klarar inte av att sätta ämbetet högre än partiet och den egna politiska prestigen. Det är oerhört.
Att kritiken i sig är felaktig, Kristersson har varit ett under av återhållsamhet hela våren och fokuserat på att Sverige ska stötta Ukraina så mycket som möjligt och på att Sverige ska gå med i Nato. Han och för den delen Moderaterna i stort har knappt kritiserat regeringen alls enkom för att försäkra sig om att utfallet ska bli så bra som möjligt. Detta är tacken.
Från presskonferensen där statsminister Magdalena Andersson och Moderaternas partiledare Ulf Kristersson meddelade att Sverige nu skulle ansöka om medlemskap i Nato.
Själva misstroendeomröstningen
Det finns många saker som kan avgöra dagens omröstning. Vänstervilden Amineh Kakabaveh hör till dem. Utan henne är det 174 röster för och 174 mot misstroendet. Hon kanske inte ens dyker upp. Det hela kan avgöras av något så världsligt som en feltryckning, det har hänt förr. Någon tar fel i schemat och befinner sig på toaletten under omröstningen. Det har också hänt. Det kan gå hur som helst.
Men det är definitivt inte fel att testa riksdagens förtroende för Morgan Johansson. Och om han tvingas avgå och statsministern prompt vill följa hans exempel, trots att ingenting tvingar henne till det, så låt henne för all del göra det.
Statsminister på väg ut?