Lärarutbildningarna behöver hjälp

De senaste prognoserna från Skolverket säger att det kommer att saknas 45 000 behöriga lärare år 2031.

Okej. Ni kör ned huvudet i sanden medan jag säger att de andra är onda.

Okej. Ni kör ned huvudet i sanden medan jag säger att de andra är onda.

Foto: Barbara Fraatz/Pixabay

Krönika2020-12-04 05:30
Detta är en ledarkrönika. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är moderat.

Lärarutbildningen har problem med att själva utbildningen har låg prestige och de sökande svag meritering. Kan samhället vänta på att lärarutbildningen reformerar sig själv?

Nu ger 35 universitetspedagoger, de flesta professorer, sin syn på situationen i ”Perspektiv på skolans problem. Vad säger forskningen?” (2020). Boken ger en bild av hur det pedagogiska etablissemanget resonerar inför den här krisen. 

Man skulle kunna tro att intresset inriktades på de områden som behöver förbättras och på erfarenheter från andra länder, men så är det inte. I stället ägnas flera kapitel i boken åt problemet att det finns kritik i pressen mot lärarutbildningen. Ett antal kritiker utpekas med namn, varav undertecknad är en.

Tyvärr skall man inte vara förvånad. Sundell och Stensson (2010), Broady et al. (2011) och Eklund (2000) har visat att forskning på pedagogikområdet sällan handlar om hur skolresultaten kan bli bättre. I stället har pedagogisk forskning tenderat att försvinna in i identitetspolitik, genusteori och postmodernism. Sverige har runt 175 professorer i ämnen anknutna till pedagogik, och de har stort inflytande i samhället. Lärarutbildningen är den yrkesutbildning på högskolenivå som har flest studenter.

Flera författare i den nämnda antologin inriktar sig på vad som sägs om skolan. De som kritiserar dagens skola sägs använda ”stridsmetaforik”, och ett par kapitel heter ”Skolan som ideologiskt slagfält” och ”Skolan återigen i kris”. Att se brister i dagens skola och lärarutbildning sägs vara att definiera sig politiskt. Ett kapitel påstår att begreppet ”det pedagogiska etablissemanget” är felaktigt därför att det inte skulle finnas något pedagogiskt etablissemang, fast idén med boken är att just framträda som grupp. 

Bokens tendenser koncentreras i kapitlet ”Faror med en förenklad mediedebatt om lärarutbildning”. Där går författaren ännu längre i synsättet att det som sägs om skolan är det verkliga. Att kritisera lärarutbildningen jämställs med att utöva ”systematiskt våld” mot de personer som arbetar i lärarutbildningen. Författaren accepterar inte ens idén att kritikerna vill förbättra utbildningen i Sverige.

Den här antologin tyder på att det inte är troligt att lärarhögskolemiljöerna kommer reformera sig själva. Bättre argument för att kräva att politikerna tar itu med en lärarutbildningsreform kunde vi "problematiska" inte få.

Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet.