USA hade just upptäckt att Sovjetunionen byggt robotbaser på Kuba och därmed kunde nå stora delar av USA med kärnvapenmissiler. USA svarade genom att försätta Kuba i blockad, och president John F. Kennedy förklarade att varje kärnvapenattack mot ett västland skulle vedergällas militärt. Efter flera dagar med spända förhandlingar och incidenter till havs gick Sovjetunionen med på att dra tillbaka sina kärnvapen från Kuba, mot att USA åtog sig att inte invadera Kuba och i hemlighet avvecklade sina kärnvapenmissiler i Turkiet. Världen kunde andas ut.
På en masterskurs i organisationsteori som jag undervisar på får studenterna läsa och sammanfatta tre olika perspektiv på beslutsfattandet under Kubakrisen, enligt en klassisk analys av den amerikanske statsvetaren Graham Allison.
Nu står vi återigen inför ett direkt ryskt kärnvapenhot. Ännu en gång försöker vi febrilt lista ut hur ryska ledare tänker, och ånyo finner sig USA och västvärlden tvungna att välja mellan att agera resolut och avskräckande, med risk att trappa upp konfrontationen, eller mer försonligt, med risk att det ryska hotet kvarstår och på sikt förvärras.
I Allisons klassiska artikel om Kubakrisen diskuteras Sovjetunionens och USA:s agerande utifrån tre skilda säkerhetspolitiska synsätt. Dels en rationell policymodell som antar att stater är enhetliga aktörer som försöker främja sina strategiska mål. Dels en organisationsprocessmodell som utgår från att staters agerande präglas av hur dess olika organisationer fungerar. Dels en byråkratisk politikmodell som ser staters agerande som ett resultat av förhandlingar och kompromisser mellan inflytelserika aktörer inom landet.
Perspektiven går att känna igen från de resonemang som förs om dagens kris. Många undrar hur rationell Rysslands president Putin egentligen är. Flera experter pekar på hur illa den ryska försvarsmakten är organiserad. Andra diskuterar hur olika ryska eliter förhåller sig till kriget. Vi kan också fundera på hur USA:s olika målsättningar, organisationer och rivaliserande maktkonstellationer kommer att avgöra hur landet agerar framöver.
Det är viktigt att inte låsa fast sig i ett enda synsätt på vad som händer. Öppen och mångsidig debatt hör rent allmänt till demokratins styrka. Låt oss hoppas att den återigen kommer att övertrumfa diktaturernas hårda tag, även när det gäller Rysslands pågående attack på Ukraina och folkrätten.
Charlotta Levay är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.