Om inte riskerar vi dels att få politiker som använder skattebetalarna som bankomat under flera år, dels att få osjälvständiga politiker som är beroende av det politiska uppdraget för sin försörjning.
I en kolumn i Dagens Nyheter tidigare i veckan, skrev Hanne Kjöller om politiker som har lämnat riksdagen och flera år senare tar del av riksdagens gamla inkomstgaranti. Fenomenet inte på något sätt nytt och brukar rapporteras om då och då, ändå är Kjöllers kolumn en hårresande text om hyckleri på hög nivå.
Den tidigare vänsterpartisten Rossana Dinamarca, som snart är färdig jurist, lämnade riksdagen 2018 efter att ha suttit fyra mandatperioder. Hon plockade i maj ut 53 082 kronor. Studieskulder har hon inte, men studiebidrag och tillägg har hon sökt och fått. Fribeloppet togs bort för alla studenter under pandemin för att vårdstudenter skulle kunna gå in och avlasta vården, utan att det skulle gå ut över deras studiemedel. Det har hon utnyttjat. Skattebetalarna har alltså bekostat både omställningsstöd och studiebidrag för någon som tillhört samhällets översta skikt i 20 år.
Den tidigare talmannen Urban Ahlin (S), utnämndes 2019 till Sveriges ambassadör till Kanada. Ambassadör är han fortfarande. I maj plockade han ändå ut 34 552 kronor.
Kjöller lyfter upp flera exempel på tidigare riksdagsledamöter som i praktiken utnyttjat riksdagens gamla regelverk om inkomstgaranti som en pension före ålderspensionen. Att riksdagens inkomstgaranti skulle fungera som någon form av riksdagspension – som den i politiska kretsar lite skämtsamt och nedsättande har kallats – var aldrig meningen. Det var tänkt att vara ett omställningsstöd.
År 2014 skärptes regelverket, och för den som valdes till riksdagen 2014 eller senare gäller helt andra regler. Men för den som kom in i riksdagen före uppstramningen gäller fortfarande det gamla regelverket – som är mycket generöst för den som suttit i riksdagen länge och hunnit fylla 50 år när uppdraget upphör.
För en riksdagsledamot som inte har förvärvsarbetat på länge, kan det vara svårt att ta sig in på arbetsmarknaden igen. Men det finns ett eget ansvar att inte bli beroende av politiken för sin försörjning. Till exempel kan man själv välja att inte sitta i riksdagen i tre, fyra eller fem mandatperioder i rad.
Det behövs fler som växlar mellan att vara yrkesverksam och heltidspolitiker. En för hög andel politiker som nästan bara har varit verksam inom politiken är inte bra. Många politiska beslutsfattare är beroende av sina uppdrag, eftersom att de inte gjort mycket annat än att vara politiker. Vissa kan nyttja sina politiska erfarenheter utanför politiken, men långtifrån alla är attraktiva på den vanliga arbetsmarknaden.
Samtidigt är politik en brutal bransch, där du kan bli utmanövrerad innan du själv förstår att du har blivit det. Förutsättningarna är inte direkt gynnsamma för politiker som vill hålla fast vid den egna övertygelsen.
Minns den moderata riksdagsledamoten Finn Bengtsson och hans kritik mot Decemberöverenskommelsen. Han ansåg att överenskommelsen var ett ovärdigt trixande och fixande med den svenska demokratin. Därför ville han inte följa den. Hans relation till den moderata riksdagsgruppen förändrades till det sämre. Han fick utstå massiv kritik, enligt hans egen utsago ska han ha kallats illojal och ansvarslös, och han menade att han utsattes för mobbing av partikamraterna.
Så småningom vände Moderaterna. Hade Bengtsson värnat sina principer om han hade varit beroende av politiken? Kanske, kanske inte. Men tveklöst hade Bengtsson en gedigen arbetslivserfarenhet utanför politiken – 2002 blev han professor i psykiatrisk behandlingsforskning vid Linköpings universitet och professor i farmakologi vid Köpenhamns universitet. Beroendeförhållandet var inte detsamma som för den som ägnat hela eller stora delar av sitt liv åt politik.
Den klassiska vägen till riksdagen, från ungdomsförbundet till kommunen eller regionen och vidare till riksdagen, är inte alltid den bästa – även om personer som har gått den vägen oftast är mycket skickliga politiker. Under lång tid har de slipat sina kunskaper i det politiska hantverket. Den som beger sig in i politiken sent i livet brukar däremot ha svårigheter att orientera sig i partiernas interna liv. Det är en brist som partierna borde försöka undanröja.
Det skulle förmodligen leda till att vi fick mer självständiga politiker, och lite bättre syre i den politiska debatten.