Krukmakarens händer formar historien

De senaste veckorna har jag varit på sångkurs i Caltagirone på Sicilien. Staden har fått sitt namn från arabiskans Qal at-ghiran som betyder krukborgen. Redan när araberna erövrade Sicilien i början av 900-talet, var Caltagirone känd för sin keramik. Detta hade utvecklats under de århundraden då ön kontrollerades av greker, men under den drygt sekellånga perioden av arabiskt styre introducerades konsten att glasera keramiken.

En siciliansk legend berättar om en ung kvinna som blev förälskad i en mor — alltså en arab eller nordafrikan som var en del av den islamiska expansionen. Kärleken var besvarad men en dag avslöjade mannen att han skulle återvända till sitt hemland där fru och barn väntade. Den sicilianska mön högg då huvudet av mannen och lät det bli till en kruka på balkongen, i vilken hon planterade basilika som hon vattnade med sina tårar.

I en alternativ legend var det ett fall av förbjuden kärlek, där bägge två fick sina huvuden avhuggna. Den berättelsen är inte lika kittlande, men gör utbudet i Caltagirones keramikbodar mer begripligt. Till salu finns vanligtvis ett krukpar som föreställer ett ljust kvinnohuvud och ett manshuvud med mörkare utseende — ibland helt svart.

Ansiktena är på intet sätt några nidbilder utan vittnar om en siciliansk guldålder präglad av utländska influenser. Ändå kan de säkert av många uppfattas som kontroversiella.

Anledningen är naturligtvis att det genom historien har funnits gott om sammanhang där färgade personer skildrats rasistiskt — de amerikanska minstrelshowerna där vita sminkade sig i ”blackface” och framställde svarta som korkade är ett tydligt exempel. Men det innebär inte att det per automatik är rasism om en vit person sminkas i en mörkare ton, även om den tanken fått starkt fäste inom dagens scenkonst.

Och att svarta ansikten ibland porträtterats utifrån exotiserande fördomar, betyder inte att varje avbildning av andra hudfärger bottnar i rasistiska tankemönster. Det om något är en svartvit världsbild.

Hur vi reagerar på den sicilianska keramiken säger därför något om hur vi uppfattar tillvaron. Den som bestämt sig för att vi är marinerade i århundraden av rasism, kommer nog att se konsthantverket som en bekräftelse på det. Själv väljer jag att se krukan föreställande morens huvud som en illustration av hur mötet mellan människor och kulturer kan bli fruktsamt och ge oss något vackert som är värt att bevara.