Den nya linjen går ut på att federala byggnader ska gå att identifiera som offentliga institutioner, samt i sin utformning respektera det regionala, traditionella och klassicistiska kulturarvet för att lyfta och försköna offentliga platser och hedra USA och dess demokratiska system.
Eftersom det är Donald Trump som signerat dekretet kan vi räkna med att det kommer att fördömas av hans meningsmotståndare och stämplas som auktoritärt eller ännu värre saker. Modernistiska arkitekter och ideologer även här hemma kommer att använda det som slagträ mot alla som förespråkar traditionell arkitektur.
Men USA har ända sedan grundandet en lång tradition av nyklassicistisk arkitektur, inte minst vad gäller offentliga byggnader. De mest kända givetvis Kapitolium (byggt mellan 1773 och 1824) och Vita Huset (byggt mellan 1792 och 1800).
Under efterkrigstiden kom en annan typ av arkitektur att dominera det offentliga byggandet i USA, precis som i Europa. Istället för ljusa och luftiga klassicistiska skapelser kom myndigheter och institutioner att inhysas i rätvinkliga högmodernistiska byggnadskomplex, inte sällan utförda i en tung, betongbrutalistisk stil, inspirerad av modernister som le Corbusier, vars politiska uppfattningar låg långt från den amerikanska frihetstanken.
Dessa dystra, grå kolosser är generellt sett impopulära bland allmänheten men omhuldade bland modernistiska arkitekter. Det är denna inriktning Trumpadministrationen nu vill bryta med, och anknyta till USA:s antikinspirerade arv. Givetvis är inte klassicismen fri från trista historiska associationer. Både Hitler och Stalin gillade klassicism. Men det visar bara att estetik inte följer partipolitiska skiljelinjer.
I USA är nyklassicismen förankrad i den demokratiska och republikanska traditionen, en del av den amerikanska identiteten och självbilden. Att återknyta till denna och sträva efter skönhet i de offentliga rummet genom en arkitektur som människor mår bra av och uppskattar borde inte vara en polariserande höger- vänsterfråga.
Tänk om någon här hemma vågade föreslå att ett nytt stadshus skulle uppföras i den mest uppskattade av våra inhemska stilar, den svenska 20-talsklassicismen, internationellt ryktbar under namnet "Swedish Grace”. Allt måste inte vara fult och tråkigt. Klassisk skönhet har inget parti.
Lars Anders Johansson är författare och journalist.