Pohnpei är en av de fyra delstater som tillsammans bildar Mikronesiska federationen, en nation som vi i Sverige nästan aldrig pratar om, men som mer och mer håller på att dras in i storpolitiken. Huvudstaden Palikir ligger på Pohnpei. De andra delstaterna i federationen är Yap, Chuuk och Kosrae. Det officiella språket är engelska, men varje delstat har också ett eget språk.
Den kombinerade landytan av de 607 öar som Mikronesien består av är liten, men landets exklusiva ekonomiska zon sträcker sig över ett enormt område och inkluderar hela 3 miljoner kvadratkilometer. Landet utropade sig självständigt 1979, efter att under olika perioder ha administrerats av Spanien, Tyskland och Japan. USA har efter andra världskriget haft ett speciellt förhållande till Mikronesien och utan det amerikanska biståndet skulle det bli svårt att klara ekonomin, som huvudsakligen består av fiske och försäljning av fiskerättigheter.
Mikronesien brukar inkluderas i det litet romantiska begreppet Söderhavet och eftersom de två delstaterna i väst, Yap och Chuuk, är betydligt soligare än Pohnpei, skulle romantiken kunna göra skäl för namnet och utnyttjas av turistindustrin, om det inte vore för stormaktspolitiken. Kina har inte bara expansiva ambitioner i Sydkinesiska sjön, utan försöker också på alla sätt att öka sitt inflytande över alla stater i Stilla havet. Genom att erbjuda omfattande samarbetsavtal och bistånd lyckades man 2019 till exempel förmå Solomonöarna att etablera diplomatiska förbindelser med Peking i stället för med Taiwan. Stillahavsländerna har fått ökad strategisk betydelse och vad USA, Australien, Japan och inte minst Taiwan fruktar är att Kina med både lagliga och olagliga metoder skall lyckas etablera militärbaser på olika håll i dessa öriken.
Därför var det val till Mikronesiens kongress som hölls den 7 mars av stor betydelse. Den sittande presidenten, David Panuelo, lyckades inte bli omvald som kongressledamot och kan därför inte väljas om i det speciella presidentval som skall hållas den 11 maj. I stället ser det ut som om en tidigare president, Peter Christian, ligger bäst till. Panuelo var starkt kritisk till Kina och blockerade även ackrediteringen av en ny kinesisk ambassadör med motiveringen att denne tidigare hade arbetat med Kinas polisiära operationer utomlands. Panuelo hade också börjat diskutera möjligheten att bryta de diplomatiska förbindelserna med Kina till förmån för Taiwan och i ett brev till sina delstatsguvernörer förklarat att han därför utsatts för allvarliga och personliga hot från Peking.
Hur den nye presidenten kommer att ställa sig till detta är osäkert. Det kan mycket väl bli så att han kommer att driva samma politiska linje. Vad som däremot är säkert är att Mikronesien i både dess regniga och soliga delar har blivit en arena för Kinas makthungriga ambitioner. Taiwan å sin sida har förklarat att om Mikronesien skulle ompröva sina diplomatiska relationer, och liksom grannstaterna Palau och Marshallöarna välja Taipei i stället för Peking, kommer Taiwan att betala minst lika mycket i ekonomiskt stöd som de kinesiska ledarna någonsin har utlovat.
Det finns dock en utbredd skepsis i Mikronesien mot vad som egentligen ligger bakom alla förslag till samarbete och löften om investeringar. Delstatsregeringen på Yap tackade för några år sedan nej till ett kinesiskt erbjudande om lyxhotell för tiotusentals turister med motiveringen att man ville bevara den unika kultur man hade. Kulturen var redan tillräckligt hotad av den pågående höjning av havsnivåerna som klimatförändringarna tycks ha orsakat, sade man. Washington är mycket medvetet om vad som står på spel och Mikronesien är ett tydligt exempel på att örikena i Stilla havet alltmer dras in i den stormaktspolitiska rivaliteten.
Lars Vargö är japanolog och tidigare ambassadör i Tokyo.