Jämfört med förra folkräkningen 2010 har befolkningen vuxit med 72 053 872 personer, ett stort antal människor förvisso men likafullt endast motsvarande en genomsnittlig årlig ökning på 0,53 procent. Det är den lägsta ökningstakt som har skådats i någon folkräkning i Kina.
Dessutom minskar andelen i den viktiga åldersgruppen 15-59 år. Den är visserligen ofantlig i absoluta termer – nästan 900 miljoner personer – men som andel av Kinas befolkning har den minskat 6,79 procentenheter. Gruppen 60 plus har däremot ökat sin andel med 5,44 procentenheter. Vad detta innebär för arbetsmarknad och försörjningsbörda är lätt att inse.
Regimen är visserligen så optimistisk som den måste vara. Man medger att befolkningens fortsatta åldrande utövar fortsatt press på den långsiktiga demografiska balansen. Men samtidigt konstaterar man att ”andelen barn har ökat igen, vilket bevisar att justeringen av Kinas fruktbarhetspolitik har uppnått positiva resultat”.
Oaktat att resultaten inte är så positiva som de skulle behöva vara, är justeringen inget mindre än ett paradigmskifte. Från att ha begränsat befolkningstillväxt med den beryktade ettbarnspolitiken är nu regimen tvungen att tvärtom befrämja barnafödande. Redan samma månad som resultaten presenterades kungjorde kommunistpartiet att gifta kinesiska par ska få ha upp till tre barn, i stället för två som idag.
Korrespondenten Yuan Yang skriver i Financial Times: ”Att medge att regeringen har tagit miste skulle innebära att erkänna att kommunistpartiets mest avskydda reform sedan Mao-epoken inte bara har varit grym utan dessutom meningslös.” Befolkningsökningen, skriver Yuan Yang, skulle förmodligen ha bromsat in även utan ettbarnspolitiken, till följd av urbanisering och att kvinnors utbildningsnivå och inkomster steg.
Kinas bekymmer med befolkningsutvecklingen är långtifrån unika. Den senaste amerikanska folkräkningen visade att även USA:s befolkning växer långsammare än någon gång tidigare med undantag för den stora depressionen. EU:s befolkning kommer att vara mindre år 2040 än vad den var år 2020, enligt statistikmyndigheten Eurostats prognos.
Men Kinas problem är såtillvida speciellt, att det väcker frågor om hållbarheten i en ekonomisk tillväxthistoria utan like – och även frågor om regimens förmåga och anspråk på att styra över barnafödandet.
Daniel Braw är utrikesdebattör och politisk sekreterare åt KD i Region Kalmar län.