Det svenska rättssystemet gör i nuläget inte ett särskilt bra jobb med detta. I huvudsak är det i vart fall tre intressen som måste tillgodoses: samhällets, brottsoffrets och gärningsmannens. Brottsoffrets intressen är nedprioriterade till den grad att inte heller förövarens bästa värnas. Möjligen kan systemet helt sägas syfta till att ta vara på samhällets intresse, men över lag misslyckas man även med det. Resultatet är ett system som enbart gagnar fortsatt kriminalitet.
För samhällets vidkommande är bevarandet av ordningen och upprätthållandet av civilisationen i någon mening det övergripande målet. Lagar och regler måste respekteras och följas i så stor utsträckning som möjligt. De som inte följer lagar av moraliska skäl måste helt enkelt ges andra incitament att göra det. De flesta tycker till exempel att det är fel att våldta och skulle därför inte begå en sådan handling. Men vi vet att det inte är en inställning som delas av alla och de måste fås att avstå med andra medel. Där spelar straffet en väsentlig roll.
Fängelsestraff är underskattat i svensk rätt. Sedan 1989 års påföljdsreform har vi till och med en presumtion mot fängelse. Det ska bara väljas i absolut sista hand. Detta har fått till följd att fängelsestraff inte alltid döms ut även om minimistraffet är fängelse. Och även om fängelsevistelser kan ha negativa konsekvenser för en del har det påtagliga samhälleliga fördelar som har bortsetts från i Sverige under lång tid.
En påtaglig sådan är inkapacitering. En våldtäktsman som är inlåst kan inte våldta någon annan under tiden. Det har inget att göra med avskräckning utan är ett rent fysiskt faktum. Och det talar för betydligt längre fängelsestraff för allvarliga brott än vad som är fallet i dag. Därför är det glädjande att Kristdemokraterna i sitt kriminalpolitiska handlingsprogram som släpptes i torsdags och presenterades på DN Debatt samma kväll tar tydlig ställning för såväl värdet av inkapacitering som att ta bort presumtionen mot fängelsestraff.
Programmet är ett kraftfullt slag för skärpta straff. KD vill höja dels det kortaste möjliga fängelsestraffet från 14 dagar till två månader, dels maxstraffet från tio till 15 år samt att det längsta tidsbestämda straffet som kan utdömas vid särskilda omständigheter ska ökas till 25 år. Det är gott. Men partiet har även pekat ut särskilda brott som är i behov av specifika straffskärpningar.
Ett av de systematiskt viktigaste är övergrepp i rättssak. Det är ett brott som i sig hotar hela rättsväsendets funktion och straffet för det bör spegla detta. KD vill höja ministraffet till ett år och maxstraffet till fem år. Grovt övergrepp i rättssak ska rendera mellan fyra och 15 år i fängelse. Det vore ett viktigt vapen i kampen mot gängen och den övriga organiserade brottsligheten.
På samma spår föreslår KD även skärpta straff för utpressning, ocker och grova vapenbrott. Alla är de brott som är vanliga inom den organiserade brottsligheten. Att partiet också vill separera ärenden kring legala vapen från brottslagstiftningen skänker ett stort mått av trovärdighet.
KD tar även sikte på sexualbrotten och vill höja straffen för våldtäkt där maxstraffet för grovt brott ska bli 25 år. Partiet vill även se skärpta straff för sexualbrott för barn där grov våldtäkt mot barn ska kunna ge livstids fängelse. Det vore en god förändring.
Det som skiljer KD från andra partier är den tydliga kopplingen till ideologin. Partiet resonerar i programmet exempelvis om straffets betydelse för gärningsmannen. Ett för kort straff innebär att gärningsmannen inte får chansen att faktiskt sona sitt brott och därför heller inte kan kräva förlåtelse. Det gagnar ingen. Detta är också något som ledarsidan har skrivit om tidigare.
Det kanske längsta avsnittet i rapporten handlar dock om det brottsförebyggande arbetet. Det handlar om alltifrån elevhälsans och lovskolors betydelse för att se till att så många som möjligt uppnår kunskapsmålen och därigenom minskar risken för utanförskap och ett liv i kriminalitet. Men det handlar också om alltifrån att civilsamhället kan bidra med mycket mer till föräldrastöd.
Behovet av balans finns inte enbart när straff ska dömas ut utan måste finnas där hela tiden. Samhället behöver både bestraffa brott som sker samt minska risken för att brott ska begås. Med sin gedigna handlingsrapport visar Kristdemokraterna att partiet behärskar hela detta spektrum.
De 40 sidorna är väl värda att läsas, inte minst för dess reflekterande natur. Rapporten är ett uppfriskande inslag i en debatt som annars ofta tenderar att bli väldigt ytlig.