Frågan har gett upphov till en lång, lång rad artiklar – inte minst i min egen tidning men också på riksplanet. Trots det känns det som att det mest händer nya saker snarare än att frågor får några egentliga svar. Vid det här laget skulle det närmast behövas en bok för att reda ut alla frågetecken och visa vad som egentligen hänt och hur och varför.
Möjligen är det något ironiskt eftersom i centrum för allt detta finns en annan bok: Det finns inga omöjliga skolor – att vända en skola från kaos till framgång (Timbro, 2023), skriven av den numera tämligen berömda skolkonsulten Susanne Norman tillsammans med Lillemor Bergquist.
Som så många andra hade jag inte läst den när den här stormen blåste upp, men jag besökte Timbro under ett besök i huvudstaden förra fredagen och fick mig den till livs då. Det är faktiskt en riktigt bra bok. Inspirerande. Och den ger en betydligt bättre bild av vad skolkonsulterna i fråga faktiskt förespråkar och försöker genomföra än den uppsjö av disparata artiklar som har producerats de senaste veckorna. Boken är förstås en partsinlaga, men från en part som inte hade någon anledning att vara defensiv.
Boken kretsar kring Storvretskolan i Botkyrka som var så dåligt skött att Skolinspektionen i januari 2019 bestämde sig att tvångsingripa. Till slut blev det så att Susanne Norman och Lillemor Bergqvist genom kommunen fick i uppdrag att vända skolan och boken är berättelsen om vad man gjorde, hur man gjorde det och varför. Budskapet är tydligt: går det att vända den här skolan går det att vända alla skolor. Vilket förstås är var Kalix kommer in i bilden.
Helt enkelt är det inte att förstå varför Kalix valde att gå den väg man gjorde. Rimligtvis upplevde man att det förelåg en kris i de två skolorna i fråga. Såvitt jag förstår har båda skolorna dessutom rätt gröna rektorer vilket kanske också är en del av förklaringen. Kanske kände dessa att de saknade verktyg att hantera situationen och ville ha någon sorts extern hjälp. Vilket inte alls är orimligt i sig.
Från den ledningshåll, både för kommunens skolverksamhet och för politiken, måste man ha uppfattat att åtminstone de här skolorna hade en ordningskris eller kanske snarare ett långvarigt ordningsförfall. Skolan är viktig, för eleverna men också och inte minst för kommunens attraktionskraft, så till slut insåg man att man måste agera för att skapa struktur, studiero och ordning och reda. Men uppenbarligen hade man ingen aning om hur. Lösningen blev att ta in konsulthjälp – vilket trots allt är en vanlig lösning när man saknar en viss kompetens. Huruvida man borde ha den eller inte är en annan fråga.
Förändringsarbetet löpte på ett tag. Här uppstår ännu fler frågetecken, inte minst vad gäller de olika roller som konsulten, rektorerna och skolchefen har spelat i allt detta. Konsulten förefaller av flera beskrivningar ha trätt in närmast som rektor på skolorna snarare än konsult. Rektorerna verkar ha intagit en mer bevittnande roll. Och skolchefen verkar ha trätt in i en marknadskampanj för konsulten långt innan projektet var över och kommunen rimligtvis kunnat ha några uppfattningar om kvaliteten. Allt detta är mycket märkligt. Och därtill tämligen kostsamt.
Det är värt att vara försiktig i sin kritik mot hur den här modellen har implementerats eftersom vi mest har brottstycken att utgå från. Det man kan säga utan större tveksamhet är att struktur inte är negativt för elever med npf-diagnoser. Det är ingen slump att organisationer såsom Förvarsmakten och kriminella organisationer ofta utövar en stark dragningskraft på unga män med adhd. De erbjuder disciplinär struktur, förutsebarhet och lojal kamratskap, om än i något skiftande former.
De så kallade kontrakten då? Det har bland annat invänts att de inte är bindande och att olika elever behöver olika förutsättningar. Så är det ju. Det är ett pedagogiskt verktyg, inte ett avtalsrättsligt instrument. Tanken förefaller också ha varit att de ska anpassas efter elevernas förutsättning och behov. Gör man det kan de säkert fungera väl. Gör man det inte kan de säkert vara skadliga. Precis som alla andra verktyg.
Varför var utbildningsnämnden enig kring beslutet att göra detta? Och varför var den enig om att pausa och senare avsluta det? Så många frågor. Det går i princip att byta ut Kalix mot ett frågetecken på kartan vid det här laget. Det enda man kan vara säker på är väl att det här förmodligen var det sämsta sätt det kunde sluta på. Kommunen framstår som fullständigt oberäknelig och inkompetent i skolfrågor. Vem ska vilja flytta till Kalix och utsätta sina barn för detta nu? Bara en vettvilling.