Vänsterpartiet betraktar sig gärna som en fackförbundens vän, partiet som kan prata med arbetarna. Verkligheten skiljer sig dock markant från denna fritt fantiserade diktning. Vänsterns grundläggande dogm är och förblir att partiet vet bättre än alla andra – inklusive facken.
Kalabaliken i Kalix är således inte särskilt förvånande. Skeendet har beskrivits utförligt i Kuriren. I korthet har följande inträffat. Efter att socialnämnden har beslutat om granskningar utan fackens inblandning deltar nämndsordföranden Katarina Burman (V) samt ytterligare en ledamot i ett digitalt möte med sex fackliga företrädare. Politikerna tror sedan att de lämnat mötet och talar förtroligt och inte särskilt smickrande om sina egentliga uppfattningar om facken och deras företrädare. De fackliga representanterna hör dock hela konversationen och är milt uttryckt upprörda.
Flera, såväl från fack som politik, kräver nu Burmans avgång. Det är begripligt. Åtminstone oftast. Moderaternas Jimmy Väyrynens hänvisning till att det strider mot M:s värdegrund att jämföra människor med bondgårdsdjur är dock bara märklig. Dels för att Burman inte är moderat, dels för att allt hon i den delen har gjort är att använda en liknelse för att beskriva ett beteende. Det är en fullt legitim språklig konvention. Det är vad hon därmed ger uttryck för som är det faktiska problemet.
Burman ger uttryck för inställningen att fackförbunden enbart är ett problem, ett hinder för politikens framfart. Att de bara gnäller eftersom det är allt de kan då de har inte förstånd nog att vara tacksamma. Marxismens falska medvetande parat med sedvanlig maktfullkomlighet.
Burman har erbjudit något slags ursäkt. Partiet menar att saken är utagerad. Det måste dock betraktas som även för politiska sammanhang tämligen oärlig ursäkt. Burman har till och med försökt skuldbelägga de fackliga företrädarna för att de valde att lyssna på samtalet. På vilket sätt det skulle vara deras fel är oklart. Har Burman med kollega ovett nog att vädra sina unkna åsikter inför dem de föraktar är det deras eget bekymmer.
Av allt att döma är det just på grund av sådana här attityder som facken verkligen behövs. Vänsterpartiet är sannerligen inte fackens bästa vän, enbart sin egen. Det har Burman nu tydligt gett uttryck för. Sitter hon kvar visar det bara att partiet står bakom hennes uppfattning om facken och deras representanter. Det kanske inte är uppskattat men visst finns det ett slags ärlighet i det som faktiskt är till gagn för väljarna.