Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är en viktig del av det institutionaliserade julfirandet. Den har visats i SVT varje julafton sedan 1975. Tre år till så har gossen varit med 50 gånger. Det är inte illa.
Få tv-program och filmer har därtill gett upphov till så många diskussioner som Karl-Bertil. Det är en genial saga på det viset att väldigt många kan projicera sin egen föredragna ideologi på det som utspelar sig. Från socialdemokrater till borgare, alla är övertygade om att Karl-Bertil personifierar deras föredragna världsbild. Det är nästan vackert på sitt vis.
Det är således inte konstigt att Karl-Bertil till slut blir spelfilm. Den har klar potential att gå bra. Vem gillar inte en härlig julfilm? Synd bara att den nya filmen är ett enda stort hån mot det älskade originalet.
Det ska dock sägas att filmen är en riktig pärla att titta på. Det är inget fel på det visuella. Flera gånger satt jag och funderade på om det faktiskt fanns människor som var så lika de animerade förlagorna eller om det var datorhokuspokus med i bilden. Det skulle inte förvåna, för det är skrämmande likt så ofta att det är direkt uppseendeväckande. Det är över huvud taget många blinkningar till de tittare som är välbekanta med förlagan.
Sedan ligger det förstås i sakens natur att man för att få ihop en spelfilm på 104 minuter måste hitta på en hel del nytt om det man har att utgå ifrån är en 23 minuter lång kortfilm. Och egentligen är det inte en film utan två och de överlappar bara varandra marginellt. Den nya historien handlar om ett nedläggningshotat barnhem för finska krigsbarn – som av något skäl aldrig verkar ha hört ett ord finska – och hemmets föreståndarinna, kompetent gestaltad av Vanna Rosenberg.
Det är egentligen inget större fel på den delen av filmen. Den har inte så mycket med saken att göra och kanske är det vad som gör att den faktiskt fungerar bäst. För den andra biten, Karl-Bertil-biten, är inte mycket att hurra för.
Kanske skulle det kunna vara det, om det inte var Karl-Bertil. Men nu envisades ju regissören Hannes Holm med att det ska vara Karl-Bertil så det är svårt att göra något åt. Och de två prominenta rollerna från originalet, Karl-Bertil och hans stränge fader Tyko, är som förbytta.
Nog för att manuset är smockat med så många av förlagans repliker som möjligt. Men vad hjälper det när personerna bakom agerar helt annorlunda? Karl-Bertil agerar inte ens av ungdomlig idealism i den nya filmen utan drivs av köttsliga lustar, varigenom berättelsens hela moraliska centrum flyttas. Detta görs ännu märkligare av flera saker, till exempel att bland det första som filmens berättarröst säger till tittaren är den berömda repliken om att "det här var på den tiden då en fjortonårings idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur".
Utöver att Karl-Bertil är motiverad mer på hormonell grund har han också förlorat en stor del av sin charm. Den grötmyndige unge gossen är borta. I hans ställe finns bara kvar en obekväm och fumlig tonåring, ett halvt personporträtt.
Karl-Bertils glöggfryntlige varuhusägare till far, Tyko Jonsson, blir dock särskilt vanvördigt behandlad i den nya filmen. I originalet var han en hårt arbetande man som hade en orubblig moraluppfattning baserad på regelefterlevnad. I Dagens Samhälle har jag tidigare skrivit om varför detta borde göra Tyko Jonsson till en förebild inom offentlig förvaltning. Men Tyko 2.0 saknar nästan allt det som gjorde föregångaren så älskvärd – inte allt dock, även denna version har lysande repliker.
Den nya Tyko begriper inte mycket alls. Han upptäcker att överklassen är besatt av välgörenhet men klarar inte av att dra någon slutsats av detta förrän samma överklass vägrar banna den unge Karl-Bertil utan tvärtom hyllar honom. Och det slutar inte där. Han kan knappt äta med kniv och gaffel utan instruktioner från sin fru. Det är väldigt respektlöst, mot karaktären, mot dess skapare men också mot filmen eftersom det är Tykos omvändelse som är miraklet i sagan. Men vad betyder det om han bara är en vandrande fåne?
Filmen motsäger också sig själv flera gånger. Bland annat om Karl-Bertils värde kommer ur hans rikedom eller hans inneboende godhet. Nu är filmen förvisso inte helt säker på att han har någon sådan så det är kanske inte så märkligt.
Över lag är det just att filmen inte verkar vilja handla om Karl-Bertil som stör. Om det nu är så illa varför inte bara göra en film utan Karl-Bertil, Tyko, H.K. Bergdahl och alla de andra? Det hade nog blivit riktigt bra. Som det är blir det mest ett sammelsurium som bara nästan hänger ihop och som inte alls fungerar. Om någon får något religiöst i blicken beror det förmodligen på att den är heligt förbannad.