För egen del är jag beredd att njuta av många olika sorters kulturyttringar. Jag gillar att gå på alltifrån teaterföreställningar till opera och balett om möjligheten ges. Jag älskar konserter och spelningar, om det så är världskända band på stora arenor eller lokala talanger som träget strävar framåt på en lokal krog. Men mer än kanske allt det älskar jag visfestivaler.
Visst har den svenska vistraditionen en del anor, vi kan utan problem spåra traditionen tillbaka till exempelvis Bellman och 1700-talet och givetvis sjöngs visor längre tillbaka än så. Samtidigt är vår viskultur huvudsakligen något som formerades i början av förra århundradet. Trots sin relativt unga ålder har vi en minst sagt levande viskultur. Den rymmer allt från humor och vardaglighet till allvarsamt djup och högtidlighet. Från Lars Demians dråpliga beskrivningar av tillvarons betänkligheter till Ro.t som med sina utsökta tonsättningar skänker nytt liv åt svenska dikter, inte minst Karin Boye och Harriet Löwenhjelm.
Den svenska viskonsten är både bred och njutbar. Och hur bra den än går att avnjuta hemma finns det inget som slår att uppleva den direkt. Jag har besökt visfestivaler från Västervik till Fjäderholmarna i Stockholms skärgård och Holmön utanför Umeå. Alla fantastiska upplevelser. Och det är inte utan att jag är lite avundsjuk på alla som i morgon, lördag, får möjlighet att besöka Sommarljus visfestival i Harads i nordvästra delen av Bodens kommun.
Det är fjärde gången Sommarljus arrangeras och det finns skäl att hoppas att den fortsätter även i framtiden. Nytänkandet som uppvisas från arrangörerna, som Kuriren har skrivit om, är beundransvärt. När lördagens spelningar är över åker artisterna med Jakob Hellman i spetsen vidare och uppträder på söndag på Folk och fä visfestival i Svensbyliden strax väster om Piteå.
Festivalerna kan dela på kostnader och artisterna får fler spelningar. Framför allt gör det att fler kan få njuta av denna fantastiska kulturtradition. Det är lika genialt som enkelt, civilsamhällets uppfinningsrikedom iklädd sin vackraste skrud. Ett initiativ och tänkande som kan få kulturen att på riktigt nå ut till fler och utanför stadskärnorna. Konceptet är värt att ta vara på och spridas mest möjligt. Kulturen måste också ta sig dit folk finns och många finns utanför städerna.
Systerfestivalerna i Pite och Lule älvdal skänker hopp och förhoppningsvis får vi se mer av sådant framöver.