Så ungefär löd försvaret för den brittiske premiärministern Boris Johnson, och det är ett försvar som åtminstone hittills har varit tillräckligt allmänt omfamnat för att skydda honom från att avsättas som partiledare.
Något ligger det i det. Framför allt när det gäller kriget i Ukraina har Johnson trätt fram som en av västvärldens stora ledare. Storbritannien har tydligt ställt sig på det angripna Ukrainas sida och levererat vapen i stor omfattning. Att Johnson också lyckades med det krångliga projektet att föra Storbritannien ut ur EU är också ovedersägligt, liksom att massvaccineringen kom igång snabbt.
Men argumenten biter uppenbarligen varken på den allmänna opinionen eller på en ansenlig del av Johnsons konservativa partivänner i underhuset.
Det kan ha att göra med att problemen med Johnsons EU-utträde har blivit allt tydligare, framför allt när det gäller Nordirland. Det kan också ha att göra med att den sammantagna coronahanteringen knappast kan betecknas som lyckad, med 2 627 dödsfall per 1 miljon invånare (att jämföra med 1 871 i Sverige eller 1 633 i Tyskland).
Men det har framför allt att göra med orsaken till att Johnson överhuvudtaget valdes till partiledare och därmed premiärminister. Det var väl känt sedan tidigare att hans personliga omdöme är bristfälligt och att hans hantering av sanningen lämnar en del i övrigt att önska. Det var också väl känt att han i politiskt avseende är en opportunist snarare än en strateg eller ideolog. Men i det utsatta läge som det konservativa Torypartiet då befann sig i, behövdes framför allt en ”vinnare”. Boris Johnsons stora konkurrensfördel var att han uppfattades som just en vinnare.
Till en början fungerade det, med en övertygande valseger och stora framsteg i valdistrikt som historiskt har röstat på socialdemokratiska Labour. Men dessa framgångar har inte växlats in i form av någon tydlig reformagenda. I stället har stödet tunnats ut genom skandaler och förtroendeskadlig hantering av skandaler.
Med Johnson kvar som premiärminister kommer många konservativa i underhuset sannolikt att förlora sina platser. Den forne vinnaren Johnson har blivit en belastning i deras kontakter med väljarna. Därför är de redo att trots en rejäl majoritet kasta in partiet i den kris som ett val av ny ledare ofrånkomligen innebär.
Daniel Braw är utrikesdebattör och pol. sek. för KD i Region Kalmar län.