Det är inte lite som man måste välja. Tandkrämer kommer i så många varianter att man kan bli nipprig av att försöka förstå skillnaderna. Daglig underhållning måste numera införskaffas via någon av sjutusen streamingtjänster. Det spelar ingen roll om du har haft samma telefoniföretag i 20 år, du kommer ändå att få samtal om lysande erbjudanden för att spara ett par kronor. Och det går hela vägen upp till de stora frågorna.
Vi ska också välja vilka läkare vi vill gå till, vilket försäkringsbolag vi litar på, vem som ska förvalta en liten del av våra pensionspengar och så vidare. Och för all del, jag kan känna ett betydande mått av sympati med dem som drömmer sig tillbaka till en enklare tid. På Erlanders tid behövde man inte välja så himla mycket. Då behövdes det inte 20 sorters tvättmedel. Det var mumma det. För det är rätt jobbigt att behöva välja. Och ju större val man gör desto jobbigare är det.
Jag och sambon tvingades nyss göra ett val angående dottern som ska börja förskoleklass till hösten. Det var inte roligt alls. Antingen skulle hon få gå i den närliggande kommunala skolan tillsammans med sin bästa vän eller så skulle vi acceptera platsen vi blivit erbjudna på en bra friskola. Vi insåg snabbt att vi inte var fullt ut beredda på att behöva fatta den sortens beslut än.
Men efter många – många – om och men kom vi åtminstone fram till ett beslut. Huruvida vi till slut fattade rätt beslut vet jag inte, det kommer jag förstås aldrig veta. Det värsta med valmöjligheter är kanske den livslånga möjligheten att ångra dem. Vilket vi båda ägnade stora delar av den efterföljande natten åt att göra. Fram och tillbaka. Eviga våndor över om vi har fattat rätt beslut eller förstört vårt barn på ett imponerande tidigt stadium.
Det finns inget sätt på vilket jag kan komma ens i närheten av att utmåla det hela som en angenäm upplevelse. Att tvingas välja kan verkligen vara ett helvete i det lilla. Och ibland till och med i det stora. Men vore det därmed verkligen bättre om vi inte hade möjligheten att göra dessa val? Jag tror inte det.
I sin allra enklaste form handlar det helt enkelt om att vi alla är olika. Oavsett om det handlar om tvättmedel, te eller försäkringar. Visst finns det ett slags standardmodell, ett genomsnitt, för hur vi är som människor, som svenskar. Men det finns heller ingen som är sådan. Alla är vi avvikare. Vissa mer än andra, men det finns ingen människa som är alltigenom genomsnittlig. Alla har vi olika styrkor och svagheter.
För all del, vi kan ju välja att bortse från detta. Bara låtsas som att det inte är så. Det är väldigt enkelt, åtminstone en liten stund. Ända tills någon inte får viktiga behov tillfredsställda och någon annan möter så lite utmaning på ett område att de blir uttråkade. Det händer ju hela tiden, inte minst i skolan.
Ingen är bäst på allt, och ingen är heller sämst på allt. Någon kanske har en enorm fallenhet för matematik, en annan för språk och en tredje för idrott. Det verkar vara en självklarhet att det ska finnas idrottsskolor för den sista gruppen så att det kan nå sin fulla potential. Men samtidigt påstås det vara ett skolväsendets misslyckande om det finns skolor där de två första grupperna kan få motsvarande upplevelse som sina svettigare gelikar. Det är ytterst oklart varför det skulle vara på det viset.
Rimligtvis måste målet vara att i mesta möjliga mån låta alla blommor blomma. Och det går inte att göra inom en snäv ram där allt är lika för alla. Vissa kommer alltid att hamna efter och gå under av frustration medan andra kommer att plågas av leda och lära sig att inte göra någonting alls. Detta om något borde betraktas som ett misslyckande.
Förekomsten av exempelvis skolor med olika inriktningar är bra. Det skapar möjligheter för barn och unga och förstås deras föräldrar att hitta en utbildning som passar just dem. Och det är likadant med allt från tvättmedel till elleverantörer också. Det kan absolut vara jobbigt att välja, och det är helt okej att inte vara stormförtjust i att behöva göra ett visst val, men det är också väldigt få goda ting som kommer utan någon sorts uppoffring.
Och att leva i ett samhälle där vi faktiskt har möjligheten att anpassa tillvaron utifrån våra och våra närståendes förutsättningar är inte ett gissel utan en välsignelse. Alternativet vore att leva i en utdragen plåga, ett själsligt och kroppsligt skavsår till ett liv där ingenting riktigt passar eller funkar. Då är det faktiskt en rätt klen tröst att det är exakt lika för alla.