När jag undervisar om musikhistoria försöker jag att koppla den både till samhällsutvecklingen i stort och till andra konstnärliga uttryck från samma tid. Det som har förvånat mig är att när jag exempelvis pratar om renässansen och visar bilder från Sixtinska kapellet är det för många tonåringar första gången de ser Michelangelos fresk där Gud ger Adam livsanden.
På samma sätt är det med mycket annat som när jag växte upp var allmängods hos barn och ungdomar. De fornnordiska gudarna, de mest kända svenska regenterna, de fyra evangelisterna eller historiska personer som Julius Caesar och Napoleon – gång på gång måste jag täppa till kunskapsluckor som jag inte trodde fanns.
En delförklaring är förmodligen att de som växer upp i dag lever mer i sin egen bubbla än vad som var fallet under min barndom. När dagens föräldrar sätter sig vid tv:n och tittar på allmänbildande program som På spåret, Fråga Lund, Kontrapunkt eller den påkostade serien Historien om Sverige, går barnen ofta in på sitt rum och tar fram mobilen.
Konsekvensen blir att de vet nästan allt om aktuella influencers, men väldigt lite om de saker som är tidlösa och således kommer att vara värdefullt när de blir vuxna. Såvida de inte har föräldrar som kompenserar genom att ta med sig barnen på museum, läsa tillsammans och på andra sätt hjälper dem att orientera sig i det kulturella landskapet.
Även under min skolgång fanns det naturligtvis elever som inte fick med sig särskilt mycket bildning hemifrån men det var här som lärarna och läroboken tog vid. Att så inte sker i dag beror inte på bristande kompetens eller intresse från mina kollegor, utan på att det i skolan som helhet funnits en övertro på barns förmåga att söka och värdera kunskap. Det har varit för mycket kunskapsrelativism och pedagogiska trender som satt sitt hopp till elevernas egen upptäckarlust.
Det finns undantag som bekräftar regeln. En del unga utvecklar ett specialintresse och fördjupar sig på egen hand inom ett område. Men att vänta sig att det stora flertalet elever själva ska bilda sig, är lika utsiktslöst som att tro att de ska kunna lyfta sig själva i håret.
Att elever i grundskolan lär sig att läsa, skriva och räkna är naturligtvis ett omistligt fundament, men skolans uppdrag kan inte stanna där. I väntan på nya kursplaner kämpar jag på och hoppas att fler lärare gör samma sak.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.