Nej, det är klart att det inte är sant. Varför skulle någon som inte var tvungen välja att ha den här bylinebilden? Även om jag vid något särskilt utmattat tillfälle underhållit tanken. Det är svårt att låta bli numera. Berättelserna om de så kallade chatbotarnas blixtsnabba utveckling gör att det är många som går och är oroliga för sina professionella framtidsutsikter.
För egen del har jag lugnat mig. Jag tror att det i vart fall dröjer ett tag innan ledarskribenter går att byta ut mot algoritmer, hur avancerade de än må vara. Jag gjorde ett försök nyligen, i akt och mening att se hur det ligger till. Jag bad Chatgpt att skriva en ledare för Norrbottens-Kuriren på omkring 2 500 tecken med anledning av att Finland godkänts för Natomedlemskap, vilka konsekvenser det får för Sverige och hur vi bör agera framöver.
Det tog bara någon sekund så började den kasta ur sig en text. Den var väldigt noga med att påpeka att den inte formulerar politik men att det fanns mycket intressant och viktigt att notera. Först av allt försökte den lugna läsaren att inte bli rädd. Finland har långa och goda relationer med Sverige och ett Natomedlemskap kommer inte att förändra relationen i aggressiv riktning. Ryssland kunde inte ha gjort det bättre självt. Från första början handlade alltså texten om att ett finskt Natomedlemskap inte skulle innebära att Finland plötsligt anföll oss. Texten fortsatte med lite plattityder och uppenbart begränsade kunskaper om det svenska försvaret samt den i och för sig sanna utfästelsen att Sverige måste satsa på sitt eget försvar.
Som grädde på moset slutade ledaren mitt i en mening. Och den verkade ärligt talat inte klar än ändå. Så om inte annat än för stunden känner jag mig ändå rätt säker i min anställning. Men visst, utvecklingen går snabbt och anställningstrygghet är ju främst ett skydd mot att bli utbytt mot en annan människa – inte mot en snutt kod.
Hur det än är med just mitt jobb är en sak säker: många jobb är i fara. Eller till och med redan borta. Alla skämt om Google translate till trots har datoröversättningar av texter varit en verklighet i många år och de kommersiella tjänsterna på området är bra. Riktigt bra i många fall. Såväl de som de nya chatbotarna är ju en form av språkmodulering och där har gränserna flyttats fram rejält på bara några år.
Det bådar inte gott för medelklassen. Akademiska studier handlar ju primärt om två saker. Dels att tillgodogöra sig viss kunskap, dels att lära sig ett fackdisciplinärt språk som gör att man kan diskutera ämnet med en grad av precision som inte är möjligt med det vardagliga språkbruket. Att datorer kan lagra massa fakta och plocka fram vid behov har alltid varit sant, men det är först nyligen som datorerna har sprungit om oss även på detta andra område.
Vissa yrkesgrupper kommer att utplånas nästan omedelbart. Det gäller dem som arbetar renodlat med språk, exempelvis översättare. Kvalificerad översättning är dyrt, och kan nu utföras praktiskt taget lika bra av algoritmerna. Är det 100 procent felfritt? Nej. Men ärligt talat är det rätt sällsynt att det måste vara det. Och den kvalitet som uppnås överstiger normalt sett medelvärdet av mänskligt utförda översättningar.
Den fördel det tidigare har inneburit på arbetsmarknaden att kunna skriva bra är antingen redan utraderad eller kommer att bli det inom kort. Att det tog algoritmen ungefär tre sekunder att få ur sig hela texten när jag prövade visar också att inte heller snabbhet i skrivande kommer att vara något som räddar en framöver. Många kommer antingen att bli av med sina jobb eller inte att få jobb de nu utbildar sig för.
Utbildningen är förstås också något som berörs av automatiseringen och AI:n. Hittills har vi närmast i kollektiv chock förfärats över hur man ska kunna tentera kunskap när chatbotar kan skriva uppsatser och tentasvar betydligt bättre än de flesta studenter. Men utvecklingen har betydligt vidare implikationer för utbildningsväsendet än så. Om detta är framtiden, vad och hur ska vi då egentligen utbilda människor för? Behoven blir knappast desamma som de har varit om samhället ändras så i grunden.
Alla kommer naturligtvis inte att ställas utanför. Programmerare använder redan algoritmerna för att producera massa kod som de sedan rättar till och slipar på. De är vana buggfixare. Effektiviteten har ökat enormt bland dem som arbetar så. Med datorn som ett verktyg för sin egen kreativitet, inte som skapare av den. Det utrymmet lär finnas i många branscher. Högpresterande människor, förmodligen ofta redan nära toppen i sina fält, kommer att kunna använda automatiseringen som ett redskap som frigör dem från mycket av det mer rutinartade i sina arbeten.
Datorerna kan inte tänka än så länge. De är bara en funktion av algoritmer och kan inte göra mer eller mindre än vad vi programmerar dem att göra. Möjligen kan man invända att människan i grunden också bara är en funktion av algoritmer. Men det känns åtminstone som ett alltför snävt sätt att betrakta människan. Även om det förstås kan vara sant. Synen på människan som en biologisk maskin är inte utan sina poänger. Men i så fall handlar det om en väldigt komplicerad apparat. Vi har ännu inte förstått vad det är som skapar vår förmåga att skapa, att fantisera, att föreställa oss sådant vi aldrig tidigare träffat på. Och vi är än mindre nära att återskapa det hos maskinerna.
Nackdelen är förstås att vi inte behöver komma dit för att den så kallade artificiella intelligensen ska få oerhörda effekter på vårt samhälle. Vid tidigare effektivitetshöjningar på revolutionär skala har det alltid uppstått nya arbeten, men det har ofta handlat om jobb som ligger ytterligare en armlängd ifrån vårt ursprungliga kroppsarbete. Det är inte otänkbart att det kan hända igen, men det är svårt att se vad det skulle handla om.
Vi går mot en framtid där datorerna kan utföra det mesta av vårt arbete. Vare sig det är praktiskt eller mer administrativt eller intellektuellt betingat. Lastbilschaufförer och akademiker vandrar längs samma illavarslande väg. För antag att det inte kommer några nya jobb. Att datorerna gör allt eller nästan allt åt oss. Vad ska vi göra då? Det låter möjligen som en utopisk vision. Vi behöver inte arbeta utan bara, tja, bara vara. Problemet är ju att arbete är meningsskapande. Det är därför så många har svårt att gå i pension. Och vi behöver mening i våra liv. Somliga kommer nog att finna sig till rätta även i en sådan tillvaro, men för många kommer det att vara en plåga.
Stora grupper rastlösa människor utan uppenbar mening i tillvaron leder sällan till något gott. Det gäller kanske särskilt för grupper av rastlösa unga män. De har alltid haft lite för lätt för att ta ut sin frustration och den långtråkiga känslan av meningslöshet i form av förstörelse. Risken är påtaglig att om vi befrias från arbete kommer vi inte gå runt i togor och filosofera och ha sofistikerade samtal utan barrikadera oss i våra hem.
Oavsett vad som händer verkar det uppenbart att det finns väldigt mycket kring den här utvecklingen som är värt att ta på allvar och det redan nu.