Genom att äta mer grönsaker och röra mig mer, har jag lyckats gå ner en del i vikt och plötsligt ser mina värden bättre ut. Då jag varit överviktig ända sedan lågstadiet, skulle jag kunna skylla på det genetiska lotteriet som gett mig en sämre ämnesomsättning. Att livet är orättvist har dock ingen betydelse för min hälsa. Sanningen är att ju mer jag väger, desto mer ökar risken för sjukdomar och för tidig död.
Naturligtvis finns fördomar mot överviktiga. Det är dumt - fördomar är i allmänhet det. Likaså är det förfärligt när människor drabbas av ätstörningar. Dock har jag väldigt lite till övers för det som kallas ”kroppspositivism”, ett tankegods från den moderna vänstern i USA.
Genom att applicera den intersektionella världsbilden även på våra kroppar, landar man i att det finns ett förtryck mot överviktiga. Därav begrepp som ”fat-shaming” eller ”fettfobi”. Med detta nyspråk formas bilden av att smala människor är privilegierade och att tjocka människor är offer.
Utifrån det synsättet är problemet alltså inte primärt att människor är ohälsosamt överviktiga, utan att de behandlas illa av ett samhälle som upprätthåller ”smalhetsnormen”. Eller som en så kallad kroppsaktivist formulerade det i SVT:s program Sverige möts (7/4): "det är systemet det är fel på, inte individerna”.
När en normalviktig kvinna visas upp i bikini, är det sexism. När en överviktig presenteras på samma sätt, blir det plötsligt en del av kampen för ett mer egalitärt samhälle.
När vi jagar efter orealistiska ideal, kan det ha en negativ påverkan på våra liv. Det gäller oavsett om det handlar om den perfekta kroppen, det perfekta hemmet eller något annat. Men att en del människor inte kan njuta av sina bostäder, utan hela tiden strävar efter ett mer statusfyllt eller idealiserat boende, är inget argument för att vi andra borde sluta dammsuga i hörnen.
På samma sätt kan vi erkänna att fördomar existerar och att kroppsideal kan vara ett gissel, utan att hänfalla åt en förenklad retorik där allt löser sig bara vi blir mer woke - politiskt upplysta.
Vänstern vill gärna göra politik av allt och nu har de även annekterat min ölmage. Men jag behöver inga politiska kommissarier som kämpar för mina extra kilon - jag vill helst bli av dem. Inte för att min övervikt på något sätt gör mig till en sämre människa, men för att jag skulle må bättre om jag kunde gå ned ytterligare i vikt.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.